Uppväxt

När jag är ute och läser alla andra bloggar om vad alla får, gör, eller köper så blir de mycket känslor.
Jag har alltid varit avundsjuk på alla tjejer i stallet som fick egna ponnysar att börja tävla och träna med.
Deras föräldrar köpte fina transporter och va med på varenda träning och tävling som stöd och hejarklack.
Dom la ett intresse till vad sina barn gjorde. Dom gav och gav, och många har nog inte betalat så mycket själv.

Men alla kan inte ha de lika bra. Jag har föräldrar som sepererade när jag va 10. Innan dess va min mamma väldigt drivande och ville att dom skulle köpa en tävlingsponny åt mig. Så vi skulle ringa på ponnyn Ninja T. Som stod i våran by och va min klasskompis systers. Jag va överlycklig, skulle äntligen få en egenhäst. Men då kom domen att dom skulle skiljas och en lång historia kort så valde jag att bo hos pappa. Han som är en sen generation har inte samma syn på att betala för sina barn och "skämma" bort dom som han brukar säga.

Så ingen ponny blev de utan fick fortsätta på ridskolan. Fick mina terminer på ridskolan, men har ALLTID från högstadiet betalat mina egna träningar, kläder, hjälmar osv. Varför? för att de va så. Min pappa är inte en dålig pappa för att han inte gav mig lika mycket som alla mina kompisar fick. Jag fick lära mig att stå på egna ben.
Började jobba som 13 år på surf varje helg för att tjäna mer pengar. Slutade på ridskolan som 14 åring och blev fodervärd på ponnyn Orakel. Red hon, hästen Loppan och en shettis från att jag va 12 år till att jag skulle fylla 19 år. Fick lära mig massor, men kom aldrig riktigt igång med min egna utbildning då jag inte hade samma stöd hemmifrån som många andra. När jag va 17 fick Loppan många skador och då blev de knappt några träningar.

Så nu för 2 år sen köpte jag Bavaria. Min favvo donna på ridskolan som såldes till Lycksele och sen till mig. Vi är ETT. Hon skulle inte passa hos någon annan. För hon är en mans häst, hon är en ögontjänare!
Jag bodde själv i en lägenhet vilket gjorde att man kunde inte spara så mycket pengar vilket gjorde att transport, och tävlingar blev en plan som va långt bort. Utan tränade och tävlade på hemma plan istället.

Men nu när jag bor här hemma på en gård. Och efter många år, så kan jag köpa mig en hästtransport. Jag menar, själklart kan jag bli ledsen och bitter över att jag inte fick de alla andra fick. Jag kan inte ringa till mina föräldrar och säga "min sadel har gått sönder" och vänta på att dom ska sätta över lite pengar till mitt konto så jag kan börja leta efter en ny.

Jag är stolt över att kunna stå på egna ben, men jag är och kommer vara ledsen ibland över att inte ha kommit längre när jag va yngre. Men nu är de bara att göra de bästa av de. Och bättre sent än aldrig!