Speak your mind

Något jag har lärt mig dem senaste månaderna är att alltid säga det du har på hjärtat. Så länge det är något som du behöver prata om eller något som du verkligen måste säga till en annan person.
Jag tror att många är rädd för att säga vad man tycker och tänker många gånger. Det kan vara i relationer, familjen och bland vänner.
Jag vet att det är så, för jag har själv varit en sån person. Man vågar inte säga det  man menar o känner egentligen, eftersom man är rädd hur personen ska reagera.

Men samtidigt. Kan man kalla sig själv för en ärlig människa om man inte kan säga det man tycker o tänker? Sen finns det gränser! Finns stora gränser på VAD man säger och mest om HUR man säger dom. Jag gillar ärliga och öppna personer. Det är såna som fastnar lätt hos mig och blir personer som jag vill umgås med. Men tex jag tycker inte om när personerna ifråga är ärliga och öppna men saknar ödmjukheten till andra människor.

Jag säger ofta att jag är en ärlig och öppen person. Öppen är jag, men ärlig ja till största delen men fortfarande så jobbar jag med situationer där jag måste lära mig att vara ärlig och som rubriken säker Speak my mind.

Sen jag blev singel har jag kämpat med att göra mycket om inte allt för min egenskull. Fick en bra kommentar av en vän här på bloggen. Lär dig att älska dig själv först.

En kansig vecka

Förutom min konstiga upplevelse igår med min hälsa så hände det en "olycka" i måndags på jobbet.
Där jag skulle göra en lagning och det sista man gör då är att ta sandpapper för att släta till ytan på balken. Det som händer då är att det var rätt så bra tryck på produktionen. Så det var rätt så stressigt.
Vilket gjorde att jag tog i lite extra och drog lite väl hårt bakåt och såg inte flisan som stack upp.

Woops en 5 centimeters lång träbit rakt in i handen och nu pratar vi inte under skinnet. Utan jag såg bara en lite bit som stack ut vilket i min hjärna sa "det är ju bara en liten bit" men när jag drog så hände det ingenting. Den satt fast och djupt. När jag sen biter ihop och bara drar då märker jag att ju mer jag drar så kommer bara mer ut.. den tog aldrig slut. När det väl är ute släpper adrenalinet och lilla Emelie svimmar nästan! Men ett plåster på och jag fick direkt berättat för mig att "om det blir blått åker du in." "svullet och pulserande smärta" åk in direkt..

Ja det blev svullet och tummen gjorde ont och gör fortfarande ont men jag har inga problem som att det gör för ont för att använda den eller så.

Tur i oturen kanske!
Här kommer bild i alla fall

 

Tänk er att den där biten var inne i handen. Man såg inte mer än den yttersta biten som stack ut..

Jag var dock Wonder women som drog ut den själv!

Bilderna får tala för sig själv

 

 

 

 

Återigen Gör om Gör rätt

Som jag har skrivit tidigare så har jag ganska fullspäckat schema på vardagarna.
Vilket har satt sina spår. Jag vet själv att jag sover för få timmar varje natt. Ärligt så är det fortfarande svårt att somna ensam. Är en del tankar och grejer som kommer i vägen när man ska försöka sova.
Men jag kämpar på och sen jag började träna har det blivit bättre. Har lättare att somna av utmattning men timmarna är fortfarande alldeles för få.
Så mina rutiner måste ändras då jag fick en spark i rumpan igår.

Fick ont i huvudet efter lunch, tänkte att jag skulle skynda mig med att ta värktablett eftersom jag har lätt för migrän. Jag tog den och efter ca 1 timma blev jag super trött. Jag höll på att somna vad jag än gjorde. Fick värmeslag och fick tungt att andas. Men vid 2 fikat la jag mig i soffan i 10 minuter och mådde mycket bättre. Men efter ett tag så kom den där känslan som säger. Har jag magsjuka eller WTF är detta..

Så vid 3 fanns det ingen återvändo. Toan blev min kompis för en stund och allt jag hade ätit fick komma upp och min energi var ännu lägre nu än vad den var innan.
Väl hemma vid kl fyra så kändes det som att det var dags igen men jag la mig i soffan och sov. Sov lite till och lite till. Vaknade vid 8. Hade fortfarande ont i magen och i huvudet. Fick i mig endast ett par klunkar vatten och sen sov jag igen. Vaknade igen vid 22 och va vaken en stund. Men exakt samma känsla. Fick knappt i mig vatten nu och kände att jag bara ville sova.
Så jag sov ända tills klockan 9 idag. Mycket piggare men svag i kroppen.
Åkte på affären och tänkte att nu ska jag testa magen. Köpte lite mat o fil som skulle vara snällt för magen och drack även vätskeersättning. Ingenting har kommit upp. Är inte dålig i magen och är bara svag men inte illamående. Matlusten finns och ja jag är som vanligt förutom att det känns som att man har gått in i en vägg.

Så jag ringde sjukvårds rådgivningen. Berättade om min livsstil just nu. Berättade om mina mat rutiner och sömn och ja allting. Det var precis det jag trodde eftersom jag kunde räkna bort magsjuka och migrän..
Jag har fått vätska och salt brist så att min kropp har sparkat bakut.

Ja jag sover väldigt dåligt, ja jag äter dåligt. Eller jag äter men jag äter för få mål per dag.
Vilket jag skäms lite över. Det är inte för att jag inte vill äta. Bara det att jag vill inte äta för mycket nu när jag tränar, och ja jag vet jag behöver äta för att orka bygga och ha energi. Men jag vet inte. Jag kan bara ärligt säga att jag har slarvat. Så nu ska jag och min goda vän Johannes som jag tränar ganska ofta med som hjälper mig o Sandra sätta oss ned och göra ett schema till mig så att fröken Sandström här kanske börjar skärpa sig. Fan det var så mycket lättare att sköta allt sånt här när man var tillsammans med någon. När man är själv så tänker man inte så mycket på att se till att få i sig det man behöver osv. Man äter när man äter helt enkelt. Men nu är det skärpning.
Blir att göra ett nytt tidschema om när jag ska träna och hur jag ska äta. Känner mig som ett barn igen. Men kanske lika bra.. gör om gör rätt..

Valentine

Kärlekens dag idag. Lite onödigt och sjukt att det ska behövas en speciell dag då man ska visa dom man tycker om kärlek. Nä det ska man göra ändå i mina ögon.

Men eftersom vi människor är så lätt påverkade av omgivningen så har jag självklart också det lite speciellt ikväll. Jag och mina två vapendragare ska äta god mat och sen åker dom på eget håll och jag ska möta upp goa vänner som inte heller har någon att fira kärlekens dag med och festa loss lite istället.

We all move on but we never forget

Livet går vidare i olika former och vi tar olika vägar genom livet.

Jag har mycket i bagaget som gör att jag har svårt att släppa vissa saker.
För det är precis som min rubrik säger. Även om livet går vidare är det vissa saker som man ALDRIG glömmer.

Jag är en grubblare, men försöker jobba med det. För jag vill inte vara så. Man förlorar bara själv på att sitta och grubbla ned sig själv i en massa saker om varför osv.

Min äldsta och bästa vän sa igår "jag är så jäkla stolt över dig" Första tanken är varför? Men sen när vi pratade ett tag till så känner jag själv. Jag har kommit långt med mig själv. Jag lever för mig själv och gör det som är bäst för mig och ingen annan. Jag trodde aldrig jag skulle vara där jag är idag.

Men fortfarande finns mycket kvar som fortfarande kan ge mig återfall av tårar, besvikelse och sorg.

Däremot känner jag att så får det vara. Tills den dagen jag inte behöver gråta över det längre.
Alla har vi olika sätt att jobba med oss själva. Vissa stänger av och vissa tar tag i allting och bara försöker komma vidare. Jag försöker hitta ett mellan läge.

En fråga jag har fått många gånger är "Varför pratar du aldrig om din mamma?" Senaste tiden är detta en fråga som ofta ramlar in. Ja ett svar. Finns inte så mycket att säga.
Man har bara en mamma, min lever, hon gjorde dock ett val när jag var 10 år att lämna mig och min pappa. Hon valde där och då vad som var viktigare än oss och speciellt vad eller vem som är viktigare än mig. Hennes egna dotter. Så jag efter många många år av tårar, hopp och kärlek till min mamma bestämde mig för att jag mår bättre utan henne. Vi ses kanske totalt 10 gånger per. pratar med varandra i telefon 1 gång i månaden då hon ringer. För hur det än är.
Jag är uppvuxen i ett missbruk jag är så glad att min pappa fanns vid min sida och gav mig 50% av min tid som barn och tonåring en trygg och säker uppväxt medan min mamma och hennes sambo gav mig en otrygg och ja fruktansvärd uppväxt. Jag älskar min mamma och när det händer något finns jag där som alltid. Men när det är lätt för många att säga "glöm och gå vidare" Dra ett sträck över allting så du och din mamma kan ha en relation igen. Då svarar jag "Vi alla går vidare. Men vi kommer aldrig att glömma"

Just keep on going

  Liver rullar på och vardagen ser väldigt lika ut måndag till fredag.
Jobb - häst - gym - promenad - sova.

Ett utmärkt schema för mig och eftersom jag inte har någon att komma hem till (som jag inte heller vill ha) så har jag nu börjat jobba extra 2 kvällar i veckan på ridskolan för att få in mer pengar. Så jag kan börja spara och när Walle är såld kommer allt kännas mycket lättare ekonomiskt.

Har börjat rida en häst som heter Amadeus en gång i veckan också. En liten häst på kanske 155 cm som är tävlad upp till msvC och är ett riktigt charmtroll! Red han i onsdags i ridhuset första gången och jag säger bara, gud vad roligt det var! Så vi får se vad som händer med oss i framtiden då Walle har åkt. Men det känns riktigt roligt.

Träningen med mig själv har blivit en drog. Har en del planer nu med mig själv och min träning.
På söndag kväll ska mitt första konditions pass gå av stapeln. Sen blir det löpning 2 gånger i veckan till att börja med. En runda på några kilometer där jag ska bättre på tiden för varje gång.  Då kanske jag kommer tycka detta är roligt.
Har ökat väldigt mycket i vikt fort på gymmet och igår prövade jag att maxa mig själv i mark. Blev 90 kg och med facit i hand har jag endast tränat mark under 6 pass tidigare. Så detta var riktigt grymt!
Nu är 100 målet! Bara för att jag vill pressa mig själv och jag älskar utmaningen!

Har en del i familjen som har hört av sig "Bli inte för stor" Du får inte träna för mycket. Du börjar bli för smal i ansiktet osv osv. Vilket gör mig ledsen.
Alla som känner mig sen långt tillbaka vet att jag har en bra grund att stå på muskelmässigt. Jag har alltid varit "bitig" och har under många år inte tyckt om mina muskler. Har velat dölja mina axlar och armar för att jag ser för stor ut. Men idag tycker jag det är snyggt och kan bli fascinerad över hur musklerna ser ut.
Fråga mig istället varför jag tränar? Jo för jag mår riktigt bra av det. Plus att jag vill bli tightare och komma i bättre form. Jag vill inte tappa mina former eller börja tävla.
Men jag älskar formen och hur jag utvecklar min kropp.
Började träna i mitten på december körde 2 pass i veckan. Fram till sista veckan på december där jag började träna 3-5 pass i veckan. Här är resultatet so far.

Försök på 100.. gick dock inte riktigt.

Början på Januari

6 Februari