Jag tycker om er!

När jag var 13 år träffade jag en söt tjej som i stallet lika mycket som mig. Det var på ett ridläger där våra vägar möttes och det sa klick!
Hon och jag är väldigt lika varandra på många sätt men har även sidor där vi kompletterar varandra.

Hon är en av mina äldsta och bästa vänner och trots hennes flytt på annan ort så fotsatte våran relation precis som den ska vara.
Vi båda ser att en vänskap inte är byggd på hur ofta man ses, pratar i telefonen, skriver något fint eller bara ha bekräftelse och uppmärksamhet. En riktigt god vänskap och The real thing är enligt mig den vänskapen och relation du får med en person som du emellanåt inte kan träffa eller prata med på flera veckor/månader och sen när man väl ses eller hörs så är det precis som att man träffat varandra varje dag. Det är vänskap för mig. Och dom vänner jag har bäst relation med idag och som jag ser är mina närmaste. Det är dom som går efter denna linje lika mycket som mig. En vänskap ska vara enkel precis som kärlek. Och det är vänner jag har känt hela mitt liv, några år eller fortfarande håller på att lära känna bättre.

Det ska vara enkelt 💕

Ingen rubrik

Har svårt att hitta en rubrik på detta inlägg..
Men som vanligt handlar det om mina tankar och min text där jag ventilerar.

Väldigt mycket av det jag skriver om är om saker jag vill dela med mig av som jag upplevt eller tagit lärdom av.

För ganska snart två år sen började jag känna själv att min relation med min mamma var och är mer energi krävande än givande. Vilket den alltid har varit men jag har aldrig lyssnat på den känslan där jag gjort något åt den. Men som sagt 2013 valde jag att börja tänka på mig själv och bryta mönstret som gjorde mig svag.

Sen när man äntligen börjar  hitta sin egna plats i livet och man mår bra med sig själv på ett sätt som man inte gjort på så många år så fortsätter man bygga på den där trappen "vad tar energi och ger energi".

Och det gäller allt från vänner, intressen, familj, nöjen osv. Jag menar inte att man ska utesluta allt från ens liv som man känner slukar energi. Missförstå mig rätt.
Jag känner själv att jag växer fortfarande varenda dag som går. Det kommer lite bakslag men det ska de göra. Men jag står idag och kan säga att jag är så trygg i mig själv att jag väljer vilka jag vill ha i mitt liv som ger mig energi. För jag har left 23 år med sånt som bara slukar ork och energi av mig.  Det är dags att tänka på sig själv och vad jag behöver.

Jag är den jag är och jag tänker inte ändra på mig för att göra någon nöjd eller glad. "Man ska lära älska sig själv" Och ha folk som älskar mig för den jag är.

INSTAGRAM

Insta är som min vanliga blogg egentligen. Så vill man hänga med på min vardag tsm med djuren, kärlek och träbingen så kan man följa mig på Svemsi.
Det blir lite längre mellan uppdateringarna på denna sida :)

Lite pics på de som förgyller min vardag ❤

You need time to get the whole picture

Har under helgen med mitt korrigerade bäcken mest legat i soffan. Där tankarna snurrat och jag har pratat av mig med sambon om mina tankar och åsikter om livet.
Bara för att ventilera och inte ha allt inom sig. Ett stort plus med Andreas att han går att prata med. Man kan ventilera om allt. Även saker som ex hästar.. även om han inte är insatt i sporten så går det att prata med han då han tar sig tiden till att försöka förstå och hjälpa mig med mina funderingar.

På sista tiden ser jag mitt självporträtt rätt så klart. Och jag vet att allt som hände för nu snart exakt ett år sen, det behövde jag för att vara där jag är idag.
Själva delen att man blev lämnad är idag en självklarhet för mig att det inte var huvud problemet till mitt mående. Det var det som gjorde att bägaren rann över.

Under 15 års tid har jag flytt mitt mående, mina mardrömmar, mina skuggor i mitt liv. Alla är dom inte borta än men jag jobbar varenda dag med att dom ska bearbetas en efter en.
Den största delen som är min stora skugga och svårighet att ta igenom så klart min situation med min mamma. Som valde bort sitt eget barn och har under så många år gjort mig och min syster illa inombords med sitt beteende och mannen hon väljer att leva med. Min syster har haft "turen" att inte behövt leva tillsammans med dom och vara i mitten av allt, då hon är 15 år äldre än mig.
Men jag hade inte samma tur tyvärr. Vilket har jagat mig, alla känslor som man känner som barn.
All osäkerhet du tar med dig genom hela livet och aldrig får bearbeta. Vilket tar ut sin rätt senare.

Jag växte upp tidigt. Fick agera vuxen i tidig ålder. Jag minns inte riktigt mina glada dagar som barn hos min mamma eftersom dom dåliga tar över dom goda.

Men som sagt allting kommer ta sin tid, men jag kan idag som denna kväll säga att Fy vad stolt jag är över mig själv. Jag står med båda fötterna på jorden. Lever för mig själv och det som får mig att må bra.
När Andreas kom in i bilden lever jag inte för mig själv endast. Jag lever för oss. För att båda ska må bra och att förhållandet ska fungera. Vilket inte är några bekymmer alls. Men mer om de senare i ett annat inlägg :)

Seven months have passed

Och här sitter jag i samma soffa med min hund nedanför, i samma lägenhet, i samma kommun där jag åker till samma jobb måndag till fredag, går på gymmet flera dagar i veckan, tillbringar minst 12 timmar i veckan i stallet. Ja allt är som det var för sju månader sen skulle man kunna säga. Förutom att nu är vi två som ligger i soffan med Fadde nedanför, vi är två som äter middag varenda dag i samma lägenhet, vi är två som lever tillsammans i samma lägenhet.

Två personer som träffades som vänner, som aldrig trodde att dagen skulle komma då vi skulle falla för varandra. Att vi skulle hitta ett liv tillsammans som bara sa klick på ett sätt som får det att kännas som att det alltid varit så här. På ett positivt sätt!

Dagen vi gick in i en seriösare relation var det mellan han och jag. Vi valde att inte låta någon lägga sig i. Vi skulle ha tid att lära känna varandra. Vi skulle låta oss fokusera på det livet vi levde själva och låta oss själva pussla ihop oss med våra egna liv. Om pusslet skulle bli helt skulle framtiden få utvisa då vi båda stod med dåliga erfarenheter med relationer. Vi båda var rädd för misslyckandet och det största och mest skräckslagna..sårbarheten.

Han fick mitt hjärta att öppnas sakta men säkert. Allt har tagit tid, men det har vi båda behövt. För på det viset bygger man en stor trygghet och värme mellan varandra.

Men det finns ett talesätt "Man måste våga för att vinna". Och det kan jag säga att jag har gjort!
Och lite kaxigt kan jag säga det har vi båda.