Jag tycker om er!

När jag var 13 år träffade jag en söt tjej som i stallet lika mycket som mig. Det var på ett ridläger där våra vägar möttes och det sa klick!
Hon och jag är väldigt lika varandra på många sätt men har även sidor där vi kompletterar varandra.

Hon är en av mina äldsta och bästa vänner och trots hennes flytt på annan ort så fotsatte våran relation precis som den ska vara.
Vi båda ser att en vänskap inte är byggd på hur ofta man ses, pratar i telefonen, skriver något fint eller bara ha bekräftelse och uppmärksamhet. En riktigt god vänskap och The real thing är enligt mig den vänskapen och relation du får med en person som du emellanåt inte kan träffa eller prata med på flera veckor/månader och sen när man väl ses eller hörs så är det precis som att man träffat varandra varje dag. Det är vänskap för mig. Och dom vänner jag har bäst relation med idag och som jag ser är mina närmaste. Det är dom som går efter denna linje lika mycket som mig. En vänskap ska vara enkel precis som kärlek. Och det är vänner jag har känt hela mitt liv, några år eller fortfarande håller på att lära känna bättre.

Det ska vara enkelt 💕

Ingen rubrik

Har svårt att hitta en rubrik på detta inlägg..
Men som vanligt handlar det om mina tankar och min text där jag ventilerar.

Väldigt mycket av det jag skriver om är om saker jag vill dela med mig av som jag upplevt eller tagit lärdom av.

För ganska snart två år sen började jag känna själv att min relation med min mamma var och är mer energi krävande än givande. Vilket den alltid har varit men jag har aldrig lyssnat på den känslan där jag gjort något åt den. Men som sagt 2013 valde jag att börja tänka på mig själv och bryta mönstret som gjorde mig svag.

Sen när man äntligen börjar  hitta sin egna plats i livet och man mår bra med sig själv på ett sätt som man inte gjort på så många år så fortsätter man bygga på den där trappen "vad tar energi och ger energi".

Och det gäller allt från vänner, intressen, familj, nöjen osv. Jag menar inte att man ska utesluta allt från ens liv som man känner slukar energi. Missförstå mig rätt.
Jag känner själv att jag växer fortfarande varenda dag som går. Det kommer lite bakslag men det ska de göra. Men jag står idag och kan säga att jag är så trygg i mig själv att jag väljer vilka jag vill ha i mitt liv som ger mig energi. För jag har left 23 år med sånt som bara slukar ork och energi av mig.  Det är dags att tänka på sig själv och vad jag behöver.

Jag är den jag är och jag tänker inte ändra på mig för att göra någon nöjd eller glad. "Man ska lära älska sig själv" Och ha folk som älskar mig för den jag är.

INSTAGRAM

Insta är som min vanliga blogg egentligen. Så vill man hänga med på min vardag tsm med djuren, kärlek och träbingen så kan man följa mig på Svemsi.
Det blir lite längre mellan uppdateringarna på denna sida :)

Lite pics på de som förgyller min vardag ❤

You need time to get the whole picture

Har under helgen med mitt korrigerade bäcken mest legat i soffan. Där tankarna snurrat och jag har pratat av mig med sambon om mina tankar och åsikter om livet.
Bara för att ventilera och inte ha allt inom sig. Ett stort plus med Andreas att han går att prata med. Man kan ventilera om allt. Även saker som ex hästar.. även om han inte är insatt i sporten så går det att prata med han då han tar sig tiden till att försöka förstå och hjälpa mig med mina funderingar.

På sista tiden ser jag mitt självporträtt rätt så klart. Och jag vet att allt som hände för nu snart exakt ett år sen, det behövde jag för att vara där jag är idag.
Själva delen att man blev lämnad är idag en självklarhet för mig att det inte var huvud problemet till mitt mående. Det var det som gjorde att bägaren rann över.

Under 15 års tid har jag flytt mitt mående, mina mardrömmar, mina skuggor i mitt liv. Alla är dom inte borta än men jag jobbar varenda dag med att dom ska bearbetas en efter en.
Den största delen som är min stora skugga och svårighet att ta igenom så klart min situation med min mamma. Som valde bort sitt eget barn och har under så många år gjort mig och min syster illa inombords med sitt beteende och mannen hon väljer att leva med. Min syster har haft "turen" att inte behövt leva tillsammans med dom och vara i mitten av allt, då hon är 15 år äldre än mig.
Men jag hade inte samma tur tyvärr. Vilket har jagat mig, alla känslor som man känner som barn.
All osäkerhet du tar med dig genom hela livet och aldrig får bearbeta. Vilket tar ut sin rätt senare.

Jag växte upp tidigt. Fick agera vuxen i tidig ålder. Jag minns inte riktigt mina glada dagar som barn hos min mamma eftersom dom dåliga tar över dom goda.

Men som sagt allting kommer ta sin tid, men jag kan idag som denna kväll säga att Fy vad stolt jag är över mig själv. Jag står med båda fötterna på jorden. Lever för mig själv och det som får mig att må bra.
När Andreas kom in i bilden lever jag inte för mig själv endast. Jag lever för oss. För att båda ska må bra och att förhållandet ska fungera. Vilket inte är några bekymmer alls. Men mer om de senare i ett annat inlägg :)

Seven months have passed

Och här sitter jag i samma soffa med min hund nedanför, i samma lägenhet, i samma kommun där jag åker till samma jobb måndag till fredag, går på gymmet flera dagar i veckan, tillbringar minst 12 timmar i veckan i stallet. Ja allt är som det var för sju månader sen skulle man kunna säga. Förutom att nu är vi två som ligger i soffan med Fadde nedanför, vi är två som äter middag varenda dag i samma lägenhet, vi är två som lever tillsammans i samma lägenhet.

Två personer som träffades som vänner, som aldrig trodde att dagen skulle komma då vi skulle falla för varandra. Att vi skulle hitta ett liv tillsammans som bara sa klick på ett sätt som får det att kännas som att det alltid varit så här. På ett positivt sätt!

Dagen vi gick in i en seriösare relation var det mellan han och jag. Vi valde att inte låta någon lägga sig i. Vi skulle ha tid att lära känna varandra. Vi skulle låta oss fokusera på det livet vi levde själva och låta oss själva pussla ihop oss med våra egna liv. Om pusslet skulle bli helt skulle framtiden få utvisa då vi båda stod med dåliga erfarenheter med relationer. Vi båda var rädd för misslyckandet och det största och mest skräckslagna..sårbarheten.

Han fick mitt hjärta att öppnas sakta men säkert. Allt har tagit tid, men det har vi båda behövt. För på det viset bygger man en stor trygghet och värme mellan varandra.

Men det finns ett talesätt "Man måste våga för att vinna". Och det kan jag säga att jag har gjort!
Och lite kaxigt kan jag säga det har vi båda.

Make up your own mind

Att vara ensam och inte ha någon att dela sitt liv med är väldigt nyttigt. Att få vara ensam och lära känna sig själv på egna fötter där man inte har någon att leva efter, utan varje dag får du ta egna beslut och göra sakerna för dig egen skull. Är något som kan vara en bergodalbana. Men i slutändan så är det bara givande.

Jag la ut en bild på min instagram förra veckan där jag skrev Love Life.
Där jag fick många reaktioner kring att man tyckte det var underbart att höra dom orden från mig.
Ja det tog ett tag, minns inte ens när jag kunde säga det sist. Men så är känslan. Sen kommer det komma dagar då jag inte känner så. Det kommer komma stunder då jag går två steg bakåt. Men det är då jag ska gå tre steg fram. Bakslagen behövs för att man ska växa. Dom behövs för att man ska
lära känna sig själv.

Något jag har märkt en stor förändring på mig själv under dessa månader. Är att jag försöker vara en bättre människa. Som skapar sina egna uppfattningar och åsikter. Inte lyssna på vad andra säger eller tycker. För vad är man för person om man får åsikter om en person som du inte ens har pratat med eller umgåtts med.

Jag vill alltid att folk ska tycka bra om mig. Jag blir ofta ledsen och grubblar länge om jag får veta att någon eller några inte tycker om mig eller pratar skit om mig då jag kanske inte ens känner dessa personer. Det är väl en nackdel när man går ur relationer. Jag kan inte säga att jag har varit en ängel mot vissa ex i efterhand. Men det är när hämndhjärnan tar över. Man får veta att den ena säger en massa skit ja då vill man inte vara sämre och ska skydda sig själv med att berätta dåliga saker om den personen istället.

Men detta är något jag försöker tänka annorlunda kring nu. I en av mina tidigare relationer när vi separerade så skötte ingen av oss korten så snyggt. Men idag försöker jag istället för att säga dem elaka sakerna trots besvikelsen o ilskan så vill jag ändå honom väl. Jag vill att han ska hitta sin lycka och hans kärlek i livet. Man glömmer bort ibland att tänka på dom sidorna man föll för den personen. Den personen som du inte har högt upp på listan just nu har du en gång fallit för och hade en tanke på att leva med.

Jag tror att när man kommit dit jag är idag, kan man börja inse sina fel. Stå för dom även fast det är svårt. För jag får fortfarande kämpa och har en lång bit kvar. Men jag är stolt över mig själv över vart jag är på väg med mig själv.

Walle

Allt flyter på med Walle, vi har haft två hoppträningar där vi har utvecklats med stora steg.
Han är ridbar ute och ja vi är i harmoni!
Det verkar som att det behövdes mycket tid för att han skulle landa och nu äntligen känns det som att han är mer "mogen" än någonsin.

Här under våren blir det att åka och hopptävla. Jag kommer nog vara mer nervös än hästen. Han hoppar allt medans jag kommer knappt ihåg hur man gjorde. Haha, nä så illa är det inte. Jag är rätt så duktig faktiskt. Trots att det är 3 år sen jag hade regelbundna hoppträningar.
Det känns spännande i alla fall. Frågan kommer då, ska han fortfarande säljas? Jag har tagit bort annonsen. Jag ska jobba mer med honom och få lite resultat på honom. Lägga ut honom till sommaren igen så får vi se vad som händer.

Jag älskar honom, och utan honom vet jag inte vars jag hade tagit vägen när jag var i botten i höstas.

Time Flies By

Vet inte hur många gånger jag har suttit här nu senaste dagarna och tänkt att nu ska jag skriva.
Men så har tröttheten kommit ikapp och det har inte blivit av helt enkelt.

För några helger fick jag ett bakslag.
Det blev för mycket känslor för mycket av allt och jag var återigen i botten ett litet tag för att sen vakna på söndagen och bara känna att nä Emelie kliv upp. Ett bakslag är okej, det är väl en del av hela processen?

Sagt o gjort och ja på måndagen så var allt som vanligt känslomässigt. Glad, njuter av livet och fortsätter att jobba på att få ihop mitt hjärta.

Veckorna har flugit förbi i alla fall och dem senaste har varit väldigt givande tillsammans med Walle.
Kommer inlägg om det senare.

Ett kort inlägg men det kommer fler idag!

Speak your mind

Något jag har lärt mig dem senaste månaderna är att alltid säga det du har på hjärtat. Så länge det är något som du behöver prata om eller något som du verkligen måste säga till en annan person.
Jag tror att många är rädd för att säga vad man tycker och tänker många gånger. Det kan vara i relationer, familjen och bland vänner.
Jag vet att det är så, för jag har själv varit en sån person. Man vågar inte säga det  man menar o känner egentligen, eftersom man är rädd hur personen ska reagera.

Men samtidigt. Kan man kalla sig själv för en ärlig människa om man inte kan säga det man tycker o tänker? Sen finns det gränser! Finns stora gränser på VAD man säger och mest om HUR man säger dom. Jag gillar ärliga och öppna personer. Det är såna som fastnar lätt hos mig och blir personer som jag vill umgås med. Men tex jag tycker inte om när personerna ifråga är ärliga och öppna men saknar ödmjukheten till andra människor.

Jag säger ofta att jag är en ärlig och öppen person. Öppen är jag, men ärlig ja till största delen men fortfarande så jobbar jag med situationer där jag måste lära mig att vara ärlig och som rubriken säker Speak my mind.

Sen jag blev singel har jag kämpat med att göra mycket om inte allt för min egenskull. Fick en bra kommentar av en vän här på bloggen. Lär dig att älska dig själv först.

En kansig vecka

Förutom min konstiga upplevelse igår med min hälsa så hände det en "olycka" i måndags på jobbet.
Där jag skulle göra en lagning och det sista man gör då är att ta sandpapper för att släta till ytan på balken. Det som händer då är att det var rätt så bra tryck på produktionen. Så det var rätt så stressigt.
Vilket gjorde att jag tog i lite extra och drog lite väl hårt bakåt och såg inte flisan som stack upp.

Woops en 5 centimeters lång träbit rakt in i handen och nu pratar vi inte under skinnet. Utan jag såg bara en lite bit som stack ut vilket i min hjärna sa "det är ju bara en liten bit" men när jag drog så hände det ingenting. Den satt fast och djupt. När jag sen biter ihop och bara drar då märker jag att ju mer jag drar så kommer bara mer ut.. den tog aldrig slut. När det väl är ute släpper adrenalinet och lilla Emelie svimmar nästan! Men ett plåster på och jag fick direkt berättat för mig att "om det blir blått åker du in." "svullet och pulserande smärta" åk in direkt..

Ja det blev svullet och tummen gjorde ont och gör fortfarande ont men jag har inga problem som att det gör för ont för att använda den eller så.

Tur i oturen kanske!
Här kommer bild i alla fall

 

Tänk er att den där biten var inne i handen. Man såg inte mer än den yttersta biten som stack ut..

Jag var dock Wonder women som drog ut den själv!

Bilderna får tala för sig själv

 

 

 

 

Återigen Gör om Gör rätt

Som jag har skrivit tidigare så har jag ganska fullspäckat schema på vardagarna.
Vilket har satt sina spår. Jag vet själv att jag sover för få timmar varje natt. Ärligt så är det fortfarande svårt att somna ensam. Är en del tankar och grejer som kommer i vägen när man ska försöka sova.
Men jag kämpar på och sen jag började träna har det blivit bättre. Har lättare att somna av utmattning men timmarna är fortfarande alldeles för få.
Så mina rutiner måste ändras då jag fick en spark i rumpan igår.

Fick ont i huvudet efter lunch, tänkte att jag skulle skynda mig med att ta värktablett eftersom jag har lätt för migrän. Jag tog den och efter ca 1 timma blev jag super trött. Jag höll på att somna vad jag än gjorde. Fick värmeslag och fick tungt att andas. Men vid 2 fikat la jag mig i soffan i 10 minuter och mådde mycket bättre. Men efter ett tag så kom den där känslan som säger. Har jag magsjuka eller WTF är detta..

Så vid 3 fanns det ingen återvändo. Toan blev min kompis för en stund och allt jag hade ätit fick komma upp och min energi var ännu lägre nu än vad den var innan.
Väl hemma vid kl fyra så kändes det som att det var dags igen men jag la mig i soffan och sov. Sov lite till och lite till. Vaknade vid 8. Hade fortfarande ont i magen och i huvudet. Fick i mig endast ett par klunkar vatten och sen sov jag igen. Vaknade igen vid 22 och va vaken en stund. Men exakt samma känsla. Fick knappt i mig vatten nu och kände att jag bara ville sova.
Så jag sov ända tills klockan 9 idag. Mycket piggare men svag i kroppen.
Åkte på affären och tänkte att nu ska jag testa magen. Köpte lite mat o fil som skulle vara snällt för magen och drack även vätskeersättning. Ingenting har kommit upp. Är inte dålig i magen och är bara svag men inte illamående. Matlusten finns och ja jag är som vanligt förutom att det känns som att man har gått in i en vägg.

Så jag ringde sjukvårds rådgivningen. Berättade om min livsstil just nu. Berättade om mina mat rutiner och sömn och ja allting. Det var precis det jag trodde eftersom jag kunde räkna bort magsjuka och migrän..
Jag har fått vätska och salt brist så att min kropp har sparkat bakut.

Ja jag sover väldigt dåligt, ja jag äter dåligt. Eller jag äter men jag äter för få mål per dag.
Vilket jag skäms lite över. Det är inte för att jag inte vill äta. Bara det att jag vill inte äta för mycket nu när jag tränar, och ja jag vet jag behöver äta för att orka bygga och ha energi. Men jag vet inte. Jag kan bara ärligt säga att jag har slarvat. Så nu ska jag och min goda vän Johannes som jag tränar ganska ofta med som hjälper mig o Sandra sätta oss ned och göra ett schema till mig så att fröken Sandström här kanske börjar skärpa sig. Fan det var så mycket lättare att sköta allt sånt här när man var tillsammans med någon. När man är själv så tänker man inte så mycket på att se till att få i sig det man behöver osv. Man äter när man äter helt enkelt. Men nu är det skärpning.
Blir att göra ett nytt tidschema om när jag ska träna och hur jag ska äta. Känner mig som ett barn igen. Men kanske lika bra.. gör om gör rätt..

Valentine

Kärlekens dag idag. Lite onödigt och sjukt att det ska behövas en speciell dag då man ska visa dom man tycker om kärlek. Nä det ska man göra ändå i mina ögon.

Men eftersom vi människor är så lätt påverkade av omgivningen så har jag självklart också det lite speciellt ikväll. Jag och mina två vapendragare ska äta god mat och sen åker dom på eget håll och jag ska möta upp goa vänner som inte heller har någon att fira kärlekens dag med och festa loss lite istället.

We all move on but we never forget

Livet går vidare i olika former och vi tar olika vägar genom livet.

Jag har mycket i bagaget som gör att jag har svårt att släppa vissa saker.
För det är precis som min rubrik säger. Även om livet går vidare är det vissa saker som man ALDRIG glömmer.

Jag är en grubblare, men försöker jobba med det. För jag vill inte vara så. Man förlorar bara själv på att sitta och grubbla ned sig själv i en massa saker om varför osv.

Min äldsta och bästa vän sa igår "jag är så jäkla stolt över dig" Första tanken är varför? Men sen när vi pratade ett tag till så känner jag själv. Jag har kommit långt med mig själv. Jag lever för mig själv och gör det som är bäst för mig och ingen annan. Jag trodde aldrig jag skulle vara där jag är idag.

Men fortfarande finns mycket kvar som fortfarande kan ge mig återfall av tårar, besvikelse och sorg.

Däremot känner jag att så får det vara. Tills den dagen jag inte behöver gråta över det längre.
Alla har vi olika sätt att jobba med oss själva. Vissa stänger av och vissa tar tag i allting och bara försöker komma vidare. Jag försöker hitta ett mellan läge.

En fråga jag har fått många gånger är "Varför pratar du aldrig om din mamma?" Senaste tiden är detta en fråga som ofta ramlar in. Ja ett svar. Finns inte så mycket att säga.
Man har bara en mamma, min lever, hon gjorde dock ett val när jag var 10 år att lämna mig och min pappa. Hon valde där och då vad som var viktigare än oss och speciellt vad eller vem som är viktigare än mig. Hennes egna dotter. Så jag efter många många år av tårar, hopp och kärlek till min mamma bestämde mig för att jag mår bättre utan henne. Vi ses kanske totalt 10 gånger per. pratar med varandra i telefon 1 gång i månaden då hon ringer. För hur det än är.
Jag är uppvuxen i ett missbruk jag är så glad att min pappa fanns vid min sida och gav mig 50% av min tid som barn och tonåring en trygg och säker uppväxt medan min mamma och hennes sambo gav mig en otrygg och ja fruktansvärd uppväxt. Jag älskar min mamma och när det händer något finns jag där som alltid. Men när det är lätt för många att säga "glöm och gå vidare" Dra ett sträck över allting så du och din mamma kan ha en relation igen. Då svarar jag "Vi alla går vidare. Men vi kommer aldrig att glömma"

Just keep on going

  Liver rullar på och vardagen ser väldigt lika ut måndag till fredag.
Jobb - häst - gym - promenad - sova.

Ett utmärkt schema för mig och eftersom jag inte har någon att komma hem till (som jag inte heller vill ha) så har jag nu börjat jobba extra 2 kvällar i veckan på ridskolan för att få in mer pengar. Så jag kan börja spara och när Walle är såld kommer allt kännas mycket lättare ekonomiskt.

Har börjat rida en häst som heter Amadeus en gång i veckan också. En liten häst på kanske 155 cm som är tävlad upp till msvC och är ett riktigt charmtroll! Red han i onsdags i ridhuset första gången och jag säger bara, gud vad roligt det var! Så vi får se vad som händer med oss i framtiden då Walle har åkt. Men det känns riktigt roligt.

Träningen med mig själv har blivit en drog. Har en del planer nu med mig själv och min träning.
På söndag kväll ska mitt första konditions pass gå av stapeln. Sen blir det löpning 2 gånger i veckan till att börja med. En runda på några kilometer där jag ska bättre på tiden för varje gång.  Då kanske jag kommer tycka detta är roligt.
Har ökat väldigt mycket i vikt fort på gymmet och igår prövade jag att maxa mig själv i mark. Blev 90 kg och med facit i hand har jag endast tränat mark under 6 pass tidigare. Så detta var riktigt grymt!
Nu är 100 målet! Bara för att jag vill pressa mig själv och jag älskar utmaningen!

Har en del i familjen som har hört av sig "Bli inte för stor" Du får inte träna för mycket. Du börjar bli för smal i ansiktet osv osv. Vilket gör mig ledsen.
Alla som känner mig sen långt tillbaka vet att jag har en bra grund att stå på muskelmässigt. Jag har alltid varit "bitig" och har under många år inte tyckt om mina muskler. Har velat dölja mina axlar och armar för att jag ser för stor ut. Men idag tycker jag det är snyggt och kan bli fascinerad över hur musklerna ser ut.
Fråga mig istället varför jag tränar? Jo för jag mår riktigt bra av det. Plus att jag vill bli tightare och komma i bättre form. Jag vill inte tappa mina former eller börja tävla.
Men jag älskar formen och hur jag utvecklar min kropp.
Började träna i mitten på december körde 2 pass i veckan. Fram till sista veckan på december där jag började träna 3-5 pass i veckan. Här är resultatet so far.

Försök på 100.. gick dock inte riktigt.

Början på Januari

6 Februari

 

Det börja ordna upp sig

Jag har tidigare sagt att jag startar 2015 i botten. Arbetslös, hästen till salu och inte vet vars man ska ta vägen riktigt.

Men dom senaste veckorna som arbetslös har jag lagt väldigt mycket tid på min tränin, hund, häst och vara med mina vänner. Detta har gjort att jag fått upp mer glöd i mig själv och speciellt av träningen.
För ärligt, jag är rätt duktig! Vilket jag inte trodde. Jag ser väldigt lågt på mig själv och har alltid gjort.

Men nu är det dags att ta tag i det problemet också. Göra saker för min egna skull och att hela tiden vara mig själv. Jag ska leva för mig och inte för någon annan. För att kunna nå upp till mina mål.

Jag fick jobb förra veckan. En heltid -provanställning i 6 månader. På en träindustri. Får jobba med kroppen, och där jag trivs som fisken i vattnet.. ensam tjej med en massa karlar. Haha att få fulprata och kunna bjuda på mig själv är något som jag värderar högt.

Walle ska dock säljas ändå, då jag känner att jag inte vill ha häst. Har någonstans en känsla av att jag ha gått in i väggen med min ridsport. Så säljas ska han. Jag ska vara utan häst och sen hur länge det blir är en annan fråga. Men att äga en häst igen kommer jag inte vilja göra på många år.
Så planen är att vara medryttare och kunna få hitta tillbaka till glädjen med mitt intresse och livsstil.

I helgen åker jag till Umeå men en av mina bästa vänner Ida. Ska bo på hotell och gå ut och dansa hel helgen. Fira att efter regn kommer solsken.

Mitt nyårs löfte är så många olika saker men tex. Resa och uppleva nya saker, våga göra sånt som jag aldrig jag trodde jag skulle göra. Träna och må bra med mig själv och tänka på min hälsa.
MEN i det stora hela.

 

Jag ska leva för min egenskull och inte för någon annans.







This is my voice

Det här har i många, många år varit en ren hästblogg. Men som nu alla vet är Walle till salu och jag tänker inte skriva om honom förrän jag vet vad som händer med honom eller med mig.
Mitt liv har alltid handlat om hästar och just nu känner jag att det är ganska skönt att få skriva av sig
om allt annat jag känner och har känt i så många år.

Jag skriver inte för att folk ska tycka synd om mig, jag skriver inte för att få uppmärksamhet.
Jag skriver för min egna skull och gillar man det inte behöver man inte läsa.. så enkelt är det.

Under dom senaste 8 åren har jag haft en dröm. En dröm om att hitta min prins och en dag att få bilda en familj. Jag har under dessa 8 år träffat personer som jag har verkligen trott skulle ha varit the one, och när det inte händer faller världen samman för ett tag. För att sedan ställa sig och fortsätta sitt liv som vanligt. Men någonstans känner jag att det är svårare den här gången.

Jag är så som person att när jag är tillsammans med någon så är det 110% som gäller från dag ett!
Jag ger och jag ger, jag försöker mitt bästa hela tiden och gör allt för att den jag lever med ska må bra och känna sig älskad. Jag är romantisk, jag är lekfull jag vill hitta på saker, spontan ja jag går verkligen all in. Men i varenda förhållande dem senaste åren så blir jag lika besviken och ledsen varenda gång. Jag tänker hela tiden att "ja men får jag bara lite tillbaka så räcker det". Jag nöjer mig med så lite. Och varför är det så?
Jag är inte perfekt, och jag har verkligen mina brister och man blir så ledsen då man inte får ett förhållande att fungera eftersom man känner sig så jäkla misslyckad.

Min senaste separation så ja jag vet inte, jag är trasig. Jag vet inte vad som hände, jag har aldrig varit så kär och känt så mycket för en person att för mig så blev jag heartbroken.
Jag vet, livet går vidare och det kommer bli bättre absolut. Jag vet att det är så!
Men jag är så dum att jag inte får bort känslan av att jag inte duger, att jag inte är tillräcklig eftersom jag inte får personerna jag har haft i mitt liv att älska mig, ta hand om mig, och ge lika mycket som jag ger dom. Ställer jag för höga krav?

Jag önskar bara att en dag står personen framför mig som vill ha mig för den jag är och älska mig för mina brister. Inte mitt yttre, men mitt inre. Jag är trasig men även trasiga människor behöver bli älskad. Jag tror dock den dagen är långt bort, då jag idag är så fruktansvärt rädd för att öppna mitt hjärta. Jag vill inte genomgå ett brustet hjärta en gång till. Och för första gången i mitt liv har jag en mur runt det. Och det kommer ta tid innan den tas ner.

Nya rutiner

Har för några veckor sedan börjat träna flera gånger i veckan och man mår mycket bättre.
Men jag har funnit ett driv som gör att jag vill mera!
Har inte satt några riktiga mål för jag måste nog komma fram till dom först.
Men tanken är nu att gymma 4-5 dagar i veckan, gå minst en timma varenda dag och försöka
äta så nyttigt som möjligt för att få det bästa resultatet.

Önskar att du var min mamma

Alla har alltid någon speciell i sitt liv som man har någon speciell relation med. Det kan vara en vän, mormor, farfar, pappa, mamma, pojkvän. Ja ni förstår vars jag vill komma.

Jag har under mina 25 år haft några få människor som gjort stora intryck på mig och fått en stor plats i mitt hjärta. En av dom är Cia. Cia träffade jag 2011 på ridskolan i Sikeå.
I början hade vi inte så mycket att göra med varandra mer än att vi blev kollegor. Men ju mer tid vi spenderade tillsammans så blev hon mer och mer en nära vän. Jag började hjälpa henne med hennes hingst. Som hon senare kastrerade och vi började utbilda och tävla honom säsongen 2013.

Cia blev min stöttepelare när jag hade det svårt i relationen till min mamma och till personen jag levde med då. Hon var en av dom få jag kunde prata med och hade alltid goda råd och hennes sätt att handskas med saker är för mig imponerande.

Cia kallar jag idag och min bonus mamma. När jag ska förklara henne för andra som inte vet vem hon är säger jag bara "det är min bonus mamma".

Vi har perioder då vi pratar jätte mycket i telefon med varandra och perioder då vi knappt hörs. Men det betyder aldrig att vi inte tycker om varandra mindre eller så. Vi vet att vi har varandra ändå!

Cia är en speciell person, på många sätt. Hon är väldigt framåt och precis som mig kan säga vissa saker innan man tänker efter. Jag diggar henne! Men jag vet att det finns en del som inte klarar av hennes personlighet (precis som för mig) vilket har visat sig genom åren sen jag träffade henne. Där jag har behövt se denna underbara människa som ALLTID tar alla andra före sig själv bli behandlad illa av folk i våran omgivning. Det finns ingen som hon, och jag hoppas jag får vara med i hennes liv och tvärtom i många många år till.

Det är svårt att förklara allt jag känner för Cia, men allt jag kan säga är att hon är som en mamma för mig. Jag älskar henne och önskar att hon var min mamma. För då skulle jag ha världens bästa mamma!

Tankarna snurrar

Känns bra att sitta här och känna hur mina fingrar ivrigt flyger över tangenterna faktiskt.
Var ett tag sen man hade ett sug av att skriva av sig.
Jag är inget proffs på att skriva ordentligt med stora ord och en massa styckesindelningar.
Men det här är jag och jag skriver verkligen bara det jag känner för.

Sitter inte här för att man ska verka proffsig eller så. Man får ta mig för den jag är helt enkelt.
Lite fel stavelser och lite konstiga meningar men, jag kommer ändå alltid till poängen.

I det tidigare inlägget vill jag bara förtydliga att det handlar om en häst där jag blivit tillfrågad att rida och visa hästen till annonsbilderna. Där det då senare efter att det var bestämt att jag skulle göra detta blev sagt att min typ av ridning inte borde lyftas fram då jag inte duger till på grund av hur Walle går i form.

Är det någonting som jag inte riktigt klarar av så är det att få ta skit av människor när jag vet att
jag inte är värd att behöva ta den skiten. När jag vet att jag inte har gjort något fel eller får skulden för något som någon annan har gjort tillexempel.
Jag blir arg, ledsen och väldigt sårad när man ger mig kritik. Jag tar emot den och jag försöker jobba med den för att komma vidare och bli bättre.
Men det kan vara svårt.

En sådan här gång ser jag det inte som en vettig kritik. Eftersom att om man har följt mig och min resa med Walle dessa två år så vet man exakt vad som gäller med hans förutsättningar och våra brister och det vi jobbar med dagligen. Till och med en av dom som har ringt och varit intresserad av Walle har följt min blogg i flera år, alltså även tiden med Oscar. Förstod hur det låg till med Walles form osv. Och ALLA som har hört av sig på hans annons har jag varit ärlig "jag är inte tillräckligt duktig för honom" Så lågt självförtroende har jag när jag rider min egna häst.

Under hela mitt liv har jag aldrig känt mig duktig på något annat än hästar. 2012 var mitt år. Det var året jag glänste med min Oscar, jag fick uppleva så mycket känsla uppe på hästryggen. Jag kände att jag var verkligen duktig på något! Jag kunde prestera både på hemmaplan och borta.
Utan hästarna hade jag nog inte varit här idag. Jag hade nog haft stora problem, och som min pappa har sagt. "Jag är glad att du har haft hästarna, även om det har kostat". För han vet lika väl som mig att utan hästarna hade jag gett upp för länge sen.
Vid varje svek, varje gång det har känts som att man har velat ge upp har jag haft hästarna att tacka för att jag klivit upp varenda morgon. Speciellt under mellanstadiet och högstadiet. Men även idag är dom lika betydelsefulla för mig. Vilket skrämmer mig att jag måste sälja en del av mitt hjärta. Men får inte glömma att jag har kvar den andra delen. Bavvan!
Det är inte bara arbetskamrater, inte för mig. Det är känslan och kontakten mellan två olika individer.

Förändringens tider

Allting kan vända på väldigt kort tid. När man minst anar det så kan livet vändas upp och ner och
som för mig som hade allt jag ville ha står idag ensam, utan jobb, hästen till salu och vet inte vad framtiden har att erbjuda.

Har under senaste veckan sovit konstant. Varit vaken några få timmar där gym och stallet har gjorts sen har soffan eller sängen varit min vän. Motivationen är noll och jag ser inte fram emot någonting.

Självförtroendet är i botten i allting just nu.

Att behöva sälja sin bästa vän för att man inte har råd gör ont. VÄLDIGT ont. Men när man inte har råd att träna och utvecklas som man vill så finns det ingen annan utväg. Walle är svår för mig och det har jag stått för. Jag säger aldrig att jag är bäst, störst eller vackrast. Jag ser mina brister och försöker jobba med dom. Men att få höra av någon som säger att på grund av att hur Walle rids så får jag inte
finnas med på bild på en annons för att min ridning inte ska lyftas fram gör mig oerhört ledsen.

Det är inte bara på grund av mig att Walle rör sig i den formen som han gör. Eftersom att dom tidigare hästarna jag har haft visar det motsatta. Är man så okunnig som ryttare att man dömer ryttaren och inte förstår hästens förutsättningar. Jag är riktigt ledsen i denna stund då mitt självförtroende redan är i botten kring min häst då jag vet att JAG inte har förutsättningarna för att fixa våra brister då min ekonomi inte finns.

Mannen i mitt liv var Oscar. Och jag tror inte jag kommer hitta en sådan häst igen.
Men alla som såg oss vet att jag kan rida, vet att jag har kunskapen. Sen att man köper sig en svår häst och att man tar sig ibland vatten över huvudet och får inga resultat. Är det bara jag det händer för? Nej det är det inte. Men det betyder inte att jag är en dålig ryttare.
Varför ska vi häst människor vara så elaka mot varandra. Lyft varandra istället och peppa varandra..
Sluta vara så avundsjuk på varandra och gläds åt allas framgångar och förstå motgångarna.

Han är så oerhört saknad!