This is my voice

Det här har i många, många år varit en ren hästblogg. Men som nu alla vet är Walle till salu och jag tänker inte skriva om honom förrän jag vet vad som händer med honom eller med mig.
Mitt liv har alltid handlat om hästar och just nu känner jag att det är ganska skönt att få skriva av sig
om allt annat jag känner och har känt i så många år.

Jag skriver inte för att folk ska tycka synd om mig, jag skriver inte för att få uppmärksamhet.
Jag skriver för min egna skull och gillar man det inte behöver man inte läsa.. så enkelt är det.

Under dom senaste 8 åren har jag haft en dröm. En dröm om att hitta min prins och en dag att få bilda en familj. Jag har under dessa 8 år träffat personer som jag har verkligen trott skulle ha varit the one, och när det inte händer faller världen samman för ett tag. För att sedan ställa sig och fortsätta sitt liv som vanligt. Men någonstans känner jag att det är svårare den här gången.

Jag är så som person att när jag är tillsammans med någon så är det 110% som gäller från dag ett!
Jag ger och jag ger, jag försöker mitt bästa hela tiden och gör allt för att den jag lever med ska må bra och känna sig älskad. Jag är romantisk, jag är lekfull jag vill hitta på saker, spontan ja jag går verkligen all in. Men i varenda förhållande dem senaste åren så blir jag lika besviken och ledsen varenda gång. Jag tänker hela tiden att "ja men får jag bara lite tillbaka så räcker det". Jag nöjer mig med så lite. Och varför är det så?
Jag är inte perfekt, och jag har verkligen mina brister och man blir så ledsen då man inte får ett förhållande att fungera eftersom man känner sig så jäkla misslyckad.

Min senaste separation så ja jag vet inte, jag är trasig. Jag vet inte vad som hände, jag har aldrig varit så kär och känt så mycket för en person att för mig så blev jag heartbroken.
Jag vet, livet går vidare och det kommer bli bättre absolut. Jag vet att det är så!
Men jag är så dum att jag inte får bort känslan av att jag inte duger, att jag inte är tillräcklig eftersom jag inte får personerna jag har haft i mitt liv att älska mig, ta hand om mig, och ge lika mycket som jag ger dom. Ställer jag för höga krav?

Jag önskar bara att en dag står personen framför mig som vill ha mig för den jag är och älska mig för mina brister. Inte mitt yttre, men mitt inre. Jag är trasig men även trasiga människor behöver bli älskad. Jag tror dock den dagen är långt bort, då jag idag är så fruktansvärt rädd för att öppna mitt hjärta. Jag vill inte genomgå ett brustet hjärta en gång till. Och för första gången i mitt liv har jag en mur runt det. Och det kommer ta tid innan den tas ner.