Var ett tag sen man hade ett sug av att skriva av sig.
Jag är inget proffs på att skriva ordentligt med stora ord och en massa styckesindelningar.
Men det här är jag och jag skriver verkligen bara det jag känner för.
Sitter inte här för att man ska verka proffsig eller så. Man får ta mig för den jag är helt enkelt.
Lite fel stavelser och lite konstiga meningar men, jag kommer ändå alltid till poängen.
I det tidigare inlägget vill jag bara förtydliga att det handlar om en häst där jag blivit tillfrågad att rida och visa hästen till annonsbilderna. Där det då senare efter att det var bestämt att jag skulle göra detta blev sagt att min typ av ridning inte borde lyftas fram då jag inte duger till på grund av hur Walle går i form.
Är det någonting som jag inte riktigt klarar av så är det att få ta skit av människor när jag vet att
jag inte är värd att behöva ta den skiten. När jag vet att jag inte har gjort något fel eller får skulden för något som någon annan har gjort tillexempel.
Jag blir arg, ledsen och väldigt sårad när man ger mig kritik. Jag tar emot den och jag försöker jobba med den för att komma vidare och bli bättre.
Men det kan vara svårt.
En sådan här gång ser jag det inte som en vettig kritik. Eftersom att om man har följt mig och min resa med Walle dessa två år så vet man exakt vad som gäller med hans förutsättningar och våra brister och det vi jobbar med dagligen. Till och med en av dom som har ringt och varit intresserad av Walle har följt min blogg i flera år, alltså även tiden med Oscar. Förstod hur det låg till med Walles form osv. Och ALLA som har hört av sig på hans annons har jag varit ärlig "jag är inte tillräckligt duktig för honom" Så lågt självförtroende har jag när jag rider min egna häst.
Under hela mitt liv har jag aldrig känt mig duktig på något annat än hästar. 2012 var mitt år. Det var året jag glänste med min Oscar, jag fick uppleva så mycket känsla uppe på hästryggen. Jag kände att jag var verkligen duktig på något! Jag kunde prestera både på hemmaplan och borta.
Utan hästarna hade jag nog inte varit här idag. Jag hade nog haft stora problem, och som min pappa har sagt. "Jag är glad att du har haft hästarna, även om det har kostat". För han vet lika väl som mig att utan hästarna hade jag gett upp för länge sen.
Vid varje svek, varje gång det har känts som att man har velat ge upp har jag haft hästarna att tacka för att jag klivit upp varenda morgon. Speciellt under mellanstadiet och högstadiet. Men även idag är dom lika betydelsefulla för mig. Vilket skrämmer mig att jag måste sälja en del av mitt hjärta. Men får inte glömma att jag har kvar den andra delen. Bavvan!
Det är inte bara arbetskamrater, inte för mig. Det är känslan och kontakten mellan två olika individer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar