Seven months have passed

Och här sitter jag i samma soffa med min hund nedanför, i samma lägenhet, i samma kommun där jag åker till samma jobb måndag till fredag, går på gymmet flera dagar i veckan, tillbringar minst 12 timmar i veckan i stallet. Ja allt är som det var för sju månader sen skulle man kunna säga. Förutom att nu är vi två som ligger i soffan med Fadde nedanför, vi är två som äter middag varenda dag i samma lägenhet, vi är två som lever tillsammans i samma lägenhet.

Två personer som träffades som vänner, som aldrig trodde att dagen skulle komma då vi skulle falla för varandra. Att vi skulle hitta ett liv tillsammans som bara sa klick på ett sätt som får det att kännas som att det alltid varit så här. På ett positivt sätt!

Dagen vi gick in i en seriösare relation var det mellan han och jag. Vi valde att inte låta någon lägga sig i. Vi skulle ha tid att lära känna varandra. Vi skulle låta oss fokusera på det livet vi levde själva och låta oss själva pussla ihop oss med våra egna liv. Om pusslet skulle bli helt skulle framtiden få utvisa då vi båda stod med dåliga erfarenheter med relationer. Vi båda var rädd för misslyckandet och det största och mest skräckslagna..sårbarheten.

Han fick mitt hjärta att öppnas sakta men säkert. Allt har tagit tid, men det har vi båda behövt. För på det viset bygger man en stor trygghet och värme mellan varandra.

Men det finns ett talesätt "Man måste våga för att vinna". Och det kan jag säga att jag har gjort!
Och lite kaxigt kan jag säga det har vi båda.