Har som sagt jobbat på bra här hemma, stärkt honom och nu börjar han komma upp i vikt också så det är bra! For därför på en liten klubbis där jag tänkte att vi skulle rida igenom msvC2. Eftersom vi bara var två i den klassen så fick vi chansen att träna hästarna och rida igenom det två gånger. Galopp delen och skritt delen var bra men traven... hur svårt ska det vara! Jag blir så förbannad och besviken på mig själv. Det är inte ens roligt att rida och visa oss för andra. Det är så svårt.
Var lätt uppgiven när jag var på väg hemåt och ringde till Evelina som alltid, när man måste gnälla av sig eller prata med den ärligaste människan på jorden.
Det var så skönt efter att vi hade lagt på. Då hon fick mig att tänka om.
Varför har vi så jäkla bråttom med våra hästar?
Varför är vi inte glad och försöker har roligt med våra hästar istället för att lägga en massa press och krav att göra succé? Varför jämför vi oss med dom som rider på samma nivå och har resultat på över 65-70%
Varför gör vi allt det här, när man egentligen måste inse fakta?
Jag köpte min första häst då jag var 19 år. Hade tävlat LC LB HELA tiden ända sen ponny åren.
Jag hade inga resurser för att åka iväg o tävla eller träna innan jag hade egen häst. Dom få gånger det hände kan jag räkna på en hand. Jag har ingen rutin, jag har inte den kunskap som jag jämför med dom jag tävlar mot. Där dom flesta har haft egen häst sen dom hade sin första ponny, dom har haft föräldrar som har skjutsat och liksom varit en stor del till att man har kunnat utvecklats med sin ponny och bli duktig. För att sen köpa storhäst och bara fortsätta sin utveckling.
Men det som är jobbigt i min värld är att jag har en sån fin häst... en sån underbar och fin häst som är så underbar att rida på då knapparna börjar falla på plats. Jag försöker intala mig själv att jag inte har bråttom, det får ta den tid det tar. Men jag saknar att få glänsa lite, som med Oscar. Då fick jag känna mig duktig. Idag vill jag bara gömma mig. En stor del av mig skriker efter att få flytta tillbaka till stan så jag får träna träna träna. Det känns inte roligt att bo såhär när man inte känner att man utvecklas. Tunga ord men så känns det.
Jag saknar min vita prins, men vet också att jag har världens finaste här hemma på gården. Om bara hans matte kunde lära sig rida.
Nu vet ju inte jag varken hur Oskar eller Walle är att rida, men av din text att döma tror jag minsann att Walle har mer nerver och svårhittade knappar. Istället för att bli frustrerad över att ni inte levererar så som du hoppas, så som de andra, tänk på hur fruktansvärt BRA det kommer bli den dagen det händer! Känsliga hästar kräver tid så är det.
SvaraRaderaFörsök se det som ER personliga resa istället för att jämföra med andra. Det blir så tråkigt annars :) Om DU tycker att ni utvecklats och gått framåt som ekipage måste du fokusera på det faktum att ni faktiskt blivit bättre. Det är det viktigaste! Och känner du att ni är långt ifrån er bästa nivå så är det ju bara bra. Då kan ni ju mer och du har något att jobba mot. :)
Det tog två år för mig att kunna rida Memme utan handbroms och istället ha honom framför skänkeln med sytrådar till munnen. Det tar tid att uppnå "perfektion" och speciellt på en häst med nerv och små knappar. Du och Walle kommer nog att ta över dressyrbanorna när fler pusselbitar fallit på plats. Det gäller nog bara för dig att ha lite is i magen och fortsätta jobba på samma sätt :) Snart kommer det att lossna på riktigt och då kommer du knappt förstå vad du grubblade över innan ;) Jag håller tummarna för dig och dina fina pållar!
Bra skrivet av Matilda! Ska se om jag kan formulera mig lika bra, har ju en tendens att skriva lite klumpigt ibland....
SvaraRaderaJag förstår hur du känner, när man så gärna vill något men att det ska vara så svårt att ta sig dit, ja man blir så himla otålig. Men det är bra att vilja något, det för en framåt. Däremot så måste man för sin egen skull ändå försöka tänka logiskt, och förstå att det måste få ta tid. Det tar tid att rida in sig på en ny häst, och ännu längre om hästen är känslig. Att man själv är mindre rutinerad gör ju också att det tar tid, men det som är bra är att bara man tränar så blir man ju bättre! :) Och dessutom, så när man kikar på andra och deras resultat så ser man inte alltid hela bilden, hur har denna persons resa varit? Ofta inte helt smärtfri som man kanske målar upp bilden, och det kan ligga många timmar av träning och kanske även en massa problem som denna har övervunnit för att ta sig till den nivån som denna är på nu :) Fortsätt att kämpa på, ge inte upp utan njut istället av resan, och tänk så himla värt det allt kommer vara när ni har tagit er till "målet". Allt jobb kommer vara värt det, och du kommer att uppskatta det så mycket mera eftersom det är du som har tagit er dit :) Kram