Det börja ordna upp sig

Jag har tidigare sagt att jag startar 2015 i botten. Arbetslös, hästen till salu och inte vet vars man ska ta vägen riktigt.

Men dom senaste veckorna som arbetslös har jag lagt väldigt mycket tid på min tränin, hund, häst och vara med mina vänner. Detta har gjort att jag fått upp mer glöd i mig själv och speciellt av träningen.
För ärligt, jag är rätt duktig! Vilket jag inte trodde. Jag ser väldigt lågt på mig själv och har alltid gjort.

Men nu är det dags att ta tag i det problemet också. Göra saker för min egna skull och att hela tiden vara mig själv. Jag ska leva för mig och inte för någon annan. För att kunna nå upp till mina mål.

Jag fick jobb förra veckan. En heltid -provanställning i 6 månader. På en träindustri. Får jobba med kroppen, och där jag trivs som fisken i vattnet.. ensam tjej med en massa karlar. Haha att få fulprata och kunna bjuda på mig själv är något som jag värderar högt.

Walle ska dock säljas ändå, då jag känner att jag inte vill ha häst. Har någonstans en känsla av att jag ha gått in i väggen med min ridsport. Så säljas ska han. Jag ska vara utan häst och sen hur länge det blir är en annan fråga. Men att äga en häst igen kommer jag inte vilja göra på många år.
Så planen är att vara medryttare och kunna få hitta tillbaka till glädjen med mitt intresse och livsstil.

I helgen åker jag till Umeå men en av mina bästa vänner Ida. Ska bo på hotell och gå ut och dansa hel helgen. Fira att efter regn kommer solsken.

Mitt nyårs löfte är så många olika saker men tex. Resa och uppleva nya saker, våga göra sånt som jag aldrig jag trodde jag skulle göra. Träna och må bra med mig själv och tänka på min hälsa.
MEN i det stora hela.

 

Jag ska leva för min egenskull och inte för någon annans.







This is my voice

Det här har i många, många år varit en ren hästblogg. Men som nu alla vet är Walle till salu och jag tänker inte skriva om honom förrän jag vet vad som händer med honom eller med mig.
Mitt liv har alltid handlat om hästar och just nu känner jag att det är ganska skönt att få skriva av sig
om allt annat jag känner och har känt i så många år.

Jag skriver inte för att folk ska tycka synd om mig, jag skriver inte för att få uppmärksamhet.
Jag skriver för min egna skull och gillar man det inte behöver man inte läsa.. så enkelt är det.

Under dom senaste 8 åren har jag haft en dröm. En dröm om att hitta min prins och en dag att få bilda en familj. Jag har under dessa 8 år träffat personer som jag har verkligen trott skulle ha varit the one, och när det inte händer faller världen samman för ett tag. För att sedan ställa sig och fortsätta sitt liv som vanligt. Men någonstans känner jag att det är svårare den här gången.

Jag är så som person att när jag är tillsammans med någon så är det 110% som gäller från dag ett!
Jag ger och jag ger, jag försöker mitt bästa hela tiden och gör allt för att den jag lever med ska må bra och känna sig älskad. Jag är romantisk, jag är lekfull jag vill hitta på saker, spontan ja jag går verkligen all in. Men i varenda förhållande dem senaste åren så blir jag lika besviken och ledsen varenda gång. Jag tänker hela tiden att "ja men får jag bara lite tillbaka så räcker det". Jag nöjer mig med så lite. Och varför är det så?
Jag är inte perfekt, och jag har verkligen mina brister och man blir så ledsen då man inte får ett förhållande att fungera eftersom man känner sig så jäkla misslyckad.

Min senaste separation så ja jag vet inte, jag är trasig. Jag vet inte vad som hände, jag har aldrig varit så kär och känt så mycket för en person att för mig så blev jag heartbroken.
Jag vet, livet går vidare och det kommer bli bättre absolut. Jag vet att det är så!
Men jag är så dum att jag inte får bort känslan av att jag inte duger, att jag inte är tillräcklig eftersom jag inte får personerna jag har haft i mitt liv att älska mig, ta hand om mig, och ge lika mycket som jag ger dom. Ställer jag för höga krav?

Jag önskar bara att en dag står personen framför mig som vill ha mig för den jag är och älska mig för mina brister. Inte mitt yttre, men mitt inre. Jag är trasig men även trasiga människor behöver bli älskad. Jag tror dock den dagen är långt bort, då jag idag är så fruktansvärt rädd för att öppna mitt hjärta. Jag vill inte genomgå ett brustet hjärta en gång till. Och för första gången i mitt liv har jag en mur runt det. Och det kommer ta tid innan den tas ner.

Nya rutiner

Har för några veckor sedan börjat träna flera gånger i veckan och man mår mycket bättre.
Men jag har funnit ett driv som gör att jag vill mera!
Har inte satt några riktiga mål för jag måste nog komma fram till dom först.
Men tanken är nu att gymma 4-5 dagar i veckan, gå minst en timma varenda dag och försöka
äta så nyttigt som möjligt för att få det bästa resultatet.

Önskar att du var min mamma

Alla har alltid någon speciell i sitt liv som man har någon speciell relation med. Det kan vara en vän, mormor, farfar, pappa, mamma, pojkvän. Ja ni förstår vars jag vill komma.

Jag har under mina 25 år haft några få människor som gjort stora intryck på mig och fått en stor plats i mitt hjärta. En av dom är Cia. Cia träffade jag 2011 på ridskolan i Sikeå.
I början hade vi inte så mycket att göra med varandra mer än att vi blev kollegor. Men ju mer tid vi spenderade tillsammans så blev hon mer och mer en nära vän. Jag började hjälpa henne med hennes hingst. Som hon senare kastrerade och vi började utbilda och tävla honom säsongen 2013.

Cia blev min stöttepelare när jag hade det svårt i relationen till min mamma och till personen jag levde med då. Hon var en av dom få jag kunde prata med och hade alltid goda råd och hennes sätt att handskas med saker är för mig imponerande.

Cia kallar jag idag och min bonus mamma. När jag ska förklara henne för andra som inte vet vem hon är säger jag bara "det är min bonus mamma".

Vi har perioder då vi pratar jätte mycket i telefon med varandra och perioder då vi knappt hörs. Men det betyder aldrig att vi inte tycker om varandra mindre eller så. Vi vet att vi har varandra ändå!

Cia är en speciell person, på många sätt. Hon är väldigt framåt och precis som mig kan säga vissa saker innan man tänker efter. Jag diggar henne! Men jag vet att det finns en del som inte klarar av hennes personlighet (precis som för mig) vilket har visat sig genom åren sen jag träffade henne. Där jag har behövt se denna underbara människa som ALLTID tar alla andra före sig själv bli behandlad illa av folk i våran omgivning. Det finns ingen som hon, och jag hoppas jag får vara med i hennes liv och tvärtom i många många år till.

Det är svårt att förklara allt jag känner för Cia, men allt jag kan säga är att hon är som en mamma för mig. Jag älskar henne och önskar att hon var min mamma. För då skulle jag ha världens bästa mamma!

Tankarna snurrar

Känns bra att sitta här och känna hur mina fingrar ivrigt flyger över tangenterna faktiskt.
Var ett tag sen man hade ett sug av att skriva av sig.
Jag är inget proffs på att skriva ordentligt med stora ord och en massa styckesindelningar.
Men det här är jag och jag skriver verkligen bara det jag känner för.

Sitter inte här för att man ska verka proffsig eller så. Man får ta mig för den jag är helt enkelt.
Lite fel stavelser och lite konstiga meningar men, jag kommer ändå alltid till poängen.

I det tidigare inlägget vill jag bara förtydliga att det handlar om en häst där jag blivit tillfrågad att rida och visa hästen till annonsbilderna. Där det då senare efter att det var bestämt att jag skulle göra detta blev sagt att min typ av ridning inte borde lyftas fram då jag inte duger till på grund av hur Walle går i form.

Är det någonting som jag inte riktigt klarar av så är det att få ta skit av människor när jag vet att
jag inte är värd att behöva ta den skiten. När jag vet att jag inte har gjort något fel eller får skulden för något som någon annan har gjort tillexempel.
Jag blir arg, ledsen och väldigt sårad när man ger mig kritik. Jag tar emot den och jag försöker jobba med den för att komma vidare och bli bättre.
Men det kan vara svårt.

En sådan här gång ser jag det inte som en vettig kritik. Eftersom att om man har följt mig och min resa med Walle dessa två år så vet man exakt vad som gäller med hans förutsättningar och våra brister och det vi jobbar med dagligen. Till och med en av dom som har ringt och varit intresserad av Walle har följt min blogg i flera år, alltså även tiden med Oscar. Förstod hur det låg till med Walles form osv. Och ALLA som har hört av sig på hans annons har jag varit ärlig "jag är inte tillräckligt duktig för honom" Så lågt självförtroende har jag när jag rider min egna häst.

Under hela mitt liv har jag aldrig känt mig duktig på något annat än hästar. 2012 var mitt år. Det var året jag glänste med min Oscar, jag fick uppleva så mycket känsla uppe på hästryggen. Jag kände att jag var verkligen duktig på något! Jag kunde prestera både på hemmaplan och borta.
Utan hästarna hade jag nog inte varit här idag. Jag hade nog haft stora problem, och som min pappa har sagt. "Jag är glad att du har haft hästarna, även om det har kostat". För han vet lika väl som mig att utan hästarna hade jag gett upp för länge sen.
Vid varje svek, varje gång det har känts som att man har velat ge upp har jag haft hästarna att tacka för att jag klivit upp varenda morgon. Speciellt under mellanstadiet och högstadiet. Men även idag är dom lika betydelsefulla för mig. Vilket skrämmer mig att jag måste sälja en del av mitt hjärta. Men får inte glömma att jag har kvar den andra delen. Bavvan!
Det är inte bara arbetskamrater, inte för mig. Det är känslan och kontakten mellan två olika individer.

Förändringens tider

Allting kan vända på väldigt kort tid. När man minst anar det så kan livet vändas upp och ner och
som för mig som hade allt jag ville ha står idag ensam, utan jobb, hästen till salu och vet inte vad framtiden har att erbjuda.

Har under senaste veckan sovit konstant. Varit vaken några få timmar där gym och stallet har gjorts sen har soffan eller sängen varit min vän. Motivationen är noll och jag ser inte fram emot någonting.

Självförtroendet är i botten i allting just nu.

Att behöva sälja sin bästa vän för att man inte har råd gör ont. VÄLDIGT ont. Men när man inte har råd att träna och utvecklas som man vill så finns det ingen annan utväg. Walle är svår för mig och det har jag stått för. Jag säger aldrig att jag är bäst, störst eller vackrast. Jag ser mina brister och försöker jobba med dom. Men att få höra av någon som säger att på grund av att hur Walle rids så får jag inte
finnas med på bild på en annons för att min ridning inte ska lyftas fram gör mig oerhört ledsen.

Det är inte bara på grund av mig att Walle rör sig i den formen som han gör. Eftersom att dom tidigare hästarna jag har haft visar det motsatta. Är man så okunnig som ryttare att man dömer ryttaren och inte förstår hästens förutsättningar. Jag är riktigt ledsen i denna stund då mitt självförtroende redan är i botten kring min häst då jag vet att JAG inte har förutsättningarna för att fixa våra brister då min ekonomi inte finns.

Mannen i mitt liv var Oscar. Och jag tror inte jag kommer hitta en sådan häst igen.
Men alla som såg oss vet att jag kan rida, vet att jag har kunskapen. Sen att man köper sig en svår häst och att man tar sig ibland vatten över huvudet och får inga resultat. Är det bara jag det händer för? Nej det är det inte. Men det betyder inte att jag är en dålig ryttare.
Varför ska vi häst människor vara så elaka mot varandra. Lyft varandra istället och peppa varandra..
Sluta vara så avundsjuk på varandra och gläds åt allas framgångar och förstå motgångarna.

Han är så oerhört saknad!