Berättelsen om mig

Jag föddes den 17 november 1989. Jag bodde mina första 10 år med min mamma och pappa i ett hus som pappa bygde tillsammans med min farfar i en liten by som ligger ca 1.5 mil söder om Umeå vid namn Ansmark. Jag va häst intresserad redan som liten, började på ridlekis på gamla k4, red där varje söndag från att jag va 5 till att jag va 6 år.

Sen våren av året jag skulle fylla 7 så flyttade ett ungt par granne med oss. Camilla Åhlander och Magnus. Camilla hade en egen häst som hette Fire bird och jobbade som ridlärare på SURF. Dom hade sommarhästar precis bredvid våran gård. Där jag va varje dag och tjuv gick in till dom och stod och klappade dom på dagarna. Den sommaren så pratade pappa och Camilla ihop sig om att jag skulle börja på ridskolan till hösten. Sagt och gjort. Jag började rida där hösten jag skulle fylla 7 och har aldrig lämnat klubben sen dess.

Under den tiden så har många hästar och händelser passerat mitt liv på gott och ont.
Jag har aldrig fått en egen häst av min mamma eller pappa. Jag fick alltid höra att de va en dyr sport och hur bortskämd man va över att få rida enligt pappa. Fast egenltigen så va han glad att jag fokuserade på de istället för att va på stan och ränna hela tiden.
Men när jag skulle fylla 9 år, så ville min mamma köpa en ponny till mig. En ponny som jag skulle lära mig saker av. Så vi hittade en ponny i byn, Hon hette Ninja T. Var en vit super duktig hopp-ponny som min barndomskompis syster ägde men skulle köpa en annan.
Dem hade hunnit berätta överraskningen för mig och vi skulle ringa och bestämma tid för provridning.

Ninja T

Men bara några dagar senare kom mamma med bombnedslaget att hon varit otrogen och de blev inget ponny köp. Vi packade våra saker och flyttade från mitt barndomshem till ett hus i en annan by där vi skulle börja om. Men mamma kunde inte hålla sig borta och bestämde sig för att flytta från oss och bo i en ny familj. Har alltid tänkt på hur de skulle ha sett ut om jag fick Ninja när jag va liten, hur duktig man hade varit idag, hade jag hoppat eller dressyrat? Att vara så nära sin stora dröm och sen inte få de, de va hjärtkrossande.

Så efter en jobbig flytt och en helt ny familj att lära känna så blev de mycket känslor och en jobbig tid för mig. Jag valde att bo hos min pappa vilket jag idag är väldigt glad över. Alla känslor och tankar man hade som liten valde jag att stöta bort och vara med hästarna istället där man inte behövde tänka på något annat. Hästarna fick mig att känna mig trygg, dom gjorde en aldrig besviken.

Efter ca första året i den nya familjen började alkohol problemen hos mamma och hennes nya. Pappa va sträng men snäll. Han va väldigt hård med pengar så jag valde att börja jobba redan vid 12 års ålder i stallet där jag jobbade 7-4 lördag söndag för en super dålig lön. Men pengar som gjorde att jag kunde göra vad jag ville för.

Då de blev jobbigt hos min mamma så fick jag även chansen att börja rida en shetlandsponny, en c ponny och en stor häst. Deras ägare hette Ewa. Hon va min räddande ängel. Hon gav mig chansen att göra något av min ridning och gav mig en extra mamma som va helt underbar. Jag red 5 till 7 dagar i veckan. Tränade och blev duktigare. Men då jag hade en pappa som inte förstod kostnaden av hästar eller varför man skulle träna så betalada jag allting själv. Vilket ledde till att de inte blev så ofta som man hade velat eller behövt.

Loppan de fina halvblodstoet som lärde mig allt. Hon va född 1991 och va utbildad svår dressyr och hoppade LB/LA. vi tävlade upp till 1m, LB dressyr och detta va en dam som inte gillade dressyrstaket eller som inte hoppade av sig själv. Jag kämpade varje gång med att få henne över hindrena. Hon hoppade inte med många. Men jag visade att hon kunde hoppa, så vi hoppade 1.20 på träningar. och vi kom runt på hopptävlingarna. Dressyr banan likaså. Hon kördes även och va super fin i alla situationer man kunde tänka sig. Men de kom en dag då hon inte höll längre, en dag då hon blev triangelmärkt och vi va 3 stycken medryttare. Jag gjorde mitt val att inte va med i bilden längre. De hade tagit stop för oss. Men jag är oerhört tacksam över dom 7 underbara åren jag fick tillsammans med Loppan.

När jag va 16 år så slutade jag åka till min mamma. For endast dit när hennes sambo jobbade.

Jag va less på livet, bråket, alkoholen, hur jag behandlades.

Jag är ofta avundsjuk på er som fått era hästar, fått era träningar eran erfarehet och kunskap på hästryggen. Vi har ridit lika längre me ni är så långt före mig. Oj vad man har gråtit över att inte va duktigare än man är. Jag köpte min häst själv, jag far på träning och vet att bensinen är mina pengar, träningen är mina pengar, de är inte alltid lätt. Men förhoppningsvis så blir jag starkare av allt jag har upplevt. Men som de känns ganska ofta, så är man nära ett utbrott om varför de blev som de blev, varför de känns som att man inte va tillräcklig för ens mamma. Ha 2 föräldrar som inte vet ett skit om mitt intresse för att dom läger inte ner energin om att veta eller följa med för att lära sig.