Vet inte va det var som spökade, ingen framåtbjudning, vägrade ta skänkeln och allmänt seg. Det kändes ungefär som att sitta på ett sur sto som vägrar gå framåt. Men efter att han fick sträcka ut sig lite i galoppen så kom framåtbjudningen tillbaka. Men jag måste verkligen ge mig själv en spark i rumpan över hur döv kring skänklarna han är. Blir att lägga upp lite övningar kring detta.
Om det är någon som har en bra övningen tar jag gärna emot förslag? :)
Walle i Danmark. Hade en lång man som red honom där borta. Klart det inte är så lätt när man själv är som en myra. Bara jobba hårdare!
Jag har jobbat på ett helt sjukt sätt med detta på Frodo... När han kom så var jag tvungen att driva i varje steg, annars stannade han. Så deprimerande! För mig handlade det helt enkelt om att vara väldigt konsekvent med att driva och sedan ta bort benen. I drivningen använde jag först en lätt hjälp och om han inte gick fram en jättestor hjälp där hästen ska "explodera" framåt. Sedan bort med skänkeln så att man inte är där och driver hela tiden för då slutar de ju lyssna igen. Jag började rida i hårdare stövlar för att kunna sitta stilla med foten, men nu för tiden är jag så stabil att jag hellre rider i lågskor för då känner jag varje gång jag petar på honom, med hårda stövlar missar man ibland när man råkar komma åt dem trots att man blir stabilare av det.
SvaraRaderaSuperviktigt att man inte bromsar just efter man drivit heller utan när de far framåt av skänkeln så får man greppa i sadeln om man inte fixar att sitta kvar utan att dra i tygeln, annars blir det som dubbla budskap :-) I skritten är det extra viktigt att man tänker att benen inte ska ligga an hela tiden. Lärde mig ett knep, att dra ut både benen hastigt (som om du skulle göra en ponnyspark typ) och om hästen far framåt så bara sänker du ner benen försiktigt mot sidan, men om den inte reagerar så kickar man till med båda skänklarna (om igen, utan att ta i tygeln). Fortfarande är det ett supereffektivt sätt för mig att kolla om Frodo är framme för skänkeln, och om han inte är det, så brukar han bli det efter att jag gjort sådär en eller två gånger. Man känner sig lite jobbig med hästen, men samtidigt så får man verkligen komma ihåg att det inte är så käckt med sporrskav, kotledsinflammationer eller diverse andra tråkigheter som kan komma av bristande bjudning och bärighet...