Ibland måste man vänta på motivationen

Oj det var länge sen jag skrev här. När Oscar lämnade gården förra året dog all min motivation. Trodde den skulle komma tillbaka med Walle men det blev tvärt om. Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig och det är väl så livet är tyvärr.
Man får ta hårda smällar och ibland känns det som att man svävar på rosa moln hela tiden.
Jag flyttade från gården i höstas och har haft Walle uppstallad i ett stall som har stått en rätt så bra bit ifrån där jag bor. Har även inte behövt mocka fixa mat eller någonting egentligen. Vilket jag tyckte till en början var super skönt. Jag behövde bara fara dit för att rida. Men någonstans försvann den här stora delen till att man håller på med hästar. Jag kan ärligt säga att jag saknar att mocka, bära hö och faktiskt vara flera timmar i stallet. Men just då när jag flyttade så kändes det otroligt skönt efter att ha fixat ALLT på sin gård i tre års tid.

Motivationen har stått på noll och många gånger i veckan har man åkt till stallet och bara "lekt" eller myst med honom i hagen just för att jag inte har haft något eller någon som fått mig upp i sadeln

Jag kan ge 100 olika anledningar till varför jag beslutade mig för att sälja och bara ge upp. Men den största anledningen var i slutändan att jag är inte tillräckligt duktig. Jag är så långt nere när det kommer till självförtroendet i ridningen att det tog över min känsla för min häst.

Men nu efter många om och men säkert tusen tårar och bara en massa grubblande så är beslutet taget att han ska vara kvar. Till hösten flyttar vi till ett stall nära ridhuset eller också till själva ridskolan. Vilket betyder att tillgång till bana och ridhus finns alltid och framför allt jag har folk runt omkring mig som gör att allt blir lite roligare. För nu i 9 månader har jag varit helt ensam i stallet, har inte haft någon att rida med eller någon att spendera tid med i stallet. Då är det inte lätt att hålla motivationen på topp. Det finns dom som fixar det utmärkt men inte jag det är bevisat.

Jag kan i alla fall säga att jag längtar tills vi har är på plats i det nya stallet och jag kan ta upp våran träning helt o hållet. Det har tagit tid för Walle att hitta en trygghet och harmoni sen han kom till Sverige. Men nu är vi tillsammans som ett ekipage. Vi har fortfarande en hel del knappar kvar i ridningen men just kontakten mellan häst och matte. Den är svår att slå.
Så som sagt nu är jag tillbaka här och här tänker jag stanna :)