Jag är inte lika bloggsugen nu när man är igång med jobbet igen och man hinner bara hem, äta, va i stallet sen sova. Jag vill använda den lilla tiden jag har över till att vara med min sambo och allt annat som man har utöver hästarna och inte sitta vid datorn. Så jag kommer blogga då jag känner mer lust och har tid :)
onsdag 29 augusti 2012
torsdag 23 augusti 2012
Min värsta mardröm
Jag har världens största noja. Det är inte bara av en sak utan av flera. Och en av dom är att möta ett hemskt djur när man är ute och rider. Hur trygg jag än är med mina hästar och rider barbacka i alla väder och vind, natt som dag så är det vad vi kan möta jag är rädd för. Jag brukar inte tänka så mycket utan bara prata högt eller sjunga om jag blir mörkrädd. Haha jag vet rätt så lamt men sån är jag och det hjälper mig.
MEN när jag får veta in real life att det faktiskt har varit något stort hemskt farligt djur i närheten av mig och mina djur blir jag livrädd. Jag är en djurmänniska men jag är oerhört rädd att möta djur i naturen som kan skada mig eller mina hästar. Mycket av detta är från när jag var liten, men en del är sånt som jag bara känner mig rädd för.
1. Björn
2. Varg
3. Lodjur
4. Älg
Alla har sina berättelser om varför.
Vi kan börja med älgen, jag blev jagad av en älg för många årsen med häst. Vi galopperade på en stig och i princip krockade nästan med älgkon och hennes kalv. Hon försvarade sig och vi sprang hem!
Men idag är det ingen fara, när jag som nu i sommar har mött dom på stigarna har jag försiktigt vänt och skrittat tillbaka. Inte så stor grej just av det.
Lodjur hade vi på gården i vintras början på våren. Han/hon tog många rådjur kring våra ridvägar och ja det kändes bara obehagligt. Nog för att jag vet att dom inte skulle göra något, så är det bara tanken på att dom finns där som gör mig orolig.
Att möta varg med hästen är en rädsla från skönheten och odjuret. Haha ända sen den filmen har den bilden i huvudet hur vargarna jagar hästen och bell i snöstorm satt sig på hjärnan.
Men värst av alla... Björnen. Behöver inte skriva mer än att jag är LIVRÄDD för dom! Jag skulle nog dö innan den ens hade hunnit springa fram för att döda mig. Jag vet även där att det är högst ovanligt att björnen skulle ge sig på ryttare och häst. Men det har hänt för min morbror som var ute och körde sin häst, det kan säkert hända för oss andra också. Så ikväll när jag har hunnit 400 m från gården träffar jag grannen som berättar att dom har hittat björnspår på våran sida av e4an. Ni som inte vet, vi bor bara 2 km från E4an och skogen är precis bakom vårat stall. Vi har inte heller gatulysen runt hela våran by vilket gjorde saken ännu värre. Sen var det inte bättre heller av att dom hade tagit dit jakthundar som markerade på spåren... Nä fy! Så jag red väll 400 m till, hjärtat bultade som bara den, Bavvan min fina bavvan hon förstod ingenting men jag vände och galopperade hem.. skit töntigt jag vet men jag fixade det inte bara... Så gick till huset tog ut min hund gick till stallet. Kvällade hästarna och sprang in i huset ropade in katterna låste dörren. Och ja nu sitter jag här... Fy! Första dagen man mår bättre och nu bultar hjärtat av rädsla och ärligt så känner jag mig skakis. Fast jag inte ens har sett björnjäkeln. Så töntig men så ärlig! Ett långt och ointressant inlägg men så kan det va ibland!
MEN när jag får veta in real life att det faktiskt har varit något stort hemskt farligt djur i närheten av mig och mina djur blir jag livrädd. Jag är en djurmänniska men jag är oerhört rädd att möta djur i naturen som kan skada mig eller mina hästar. Mycket av detta är från när jag var liten, men en del är sånt som jag bara känner mig rädd för.
1. Björn
2. Varg
3. Lodjur
4. Älg
Alla har sina berättelser om varför.
Vi kan börja med älgen, jag blev jagad av en älg för många årsen med häst. Vi galopperade på en stig och i princip krockade nästan med älgkon och hennes kalv. Hon försvarade sig och vi sprang hem!
Men idag är det ingen fara, när jag som nu i sommar har mött dom på stigarna har jag försiktigt vänt och skrittat tillbaka. Inte så stor grej just av det.
Lodjur hade vi på gården i vintras början på våren. Han/hon tog många rådjur kring våra ridvägar och ja det kändes bara obehagligt. Nog för att jag vet att dom inte skulle göra något, så är det bara tanken på att dom finns där som gör mig orolig.
Att möta varg med hästen är en rädsla från skönheten och odjuret. Haha ända sen den filmen har den bilden i huvudet hur vargarna jagar hästen och bell i snöstorm satt sig på hjärnan.
Men värst av alla... Björnen. Behöver inte skriva mer än att jag är LIVRÄDD för dom! Jag skulle nog dö innan den ens hade hunnit springa fram för att döda mig. Jag vet även där att det är högst ovanligt att björnen skulle ge sig på ryttare och häst. Men det har hänt för min morbror som var ute och körde sin häst, det kan säkert hända för oss andra också. Så ikväll när jag har hunnit 400 m från gården träffar jag grannen som berättar att dom har hittat björnspår på våran sida av e4an. Ni som inte vet, vi bor bara 2 km från E4an och skogen är precis bakom vårat stall. Vi har inte heller gatulysen runt hela våran by vilket gjorde saken ännu värre. Sen var det inte bättre heller av att dom hade tagit dit jakthundar som markerade på spåren... Nä fy! Så jag red väll 400 m till, hjärtat bultade som bara den, Bavvan min fina bavvan hon förstod ingenting men jag vände och galopperade hem.. skit töntigt jag vet men jag fixade det inte bara... Så gick till huset tog ut min hund gick till stallet. Kvällade hästarna och sprang in i huset ropade in katterna låste dörren. Och ja nu sitter jag här... Fy! Första dagen man mår bättre och nu bultar hjärtat av rädsla och ärligt så känner jag mig skakis. Fast jag inte ens har sett björnjäkeln. Så töntig men så ärlig! Ett långt och ointressant inlägg men så kan det va ibland!
Första dagen
Detta är första dagen jag orkar göra något vettigt. Har varit hemma från jobbet hela veckan pga illamående, dålig mage och en stor trötthet. Benen har vikit sig några gånger och soffan har varit den plats där jag har spenderat många timmar under dessa dagar. Jag har pallarat mig ut på kvällarna för att ta in hästarna, fixa mat och se till att dom har fått sin kärlek och oscar har fått sin motion men detta brukar ta en viss tid med en frisk Emelie och dessa dagar har det tagit dubbelt så lång tid, då många pauser har fått göras och ta en sak i taget.
Men idag har det vänt, vårdcentralen har trott att det är ett virus så det har väl kanske börjat gå ur kroppen. Jag hoppas då verkligen det så jag kan få vara på tävlingen i helgen i full speed och vara mig själv!
Sen jag tog in hästarna från betet på nätterna så har det blivit harmoni och lugn i Oscar, så det känns skönt. Han verkar vara en häst som VERKLIGEN behöver rutinen och få kärlek och pyssel varje dag annars så blir han osäker.
Men idag har det vänt, vårdcentralen har trott att det är ett virus så det har väl kanske börjat gå ur kroppen. Jag hoppas då verkligen det så jag kan få vara på tävlingen i helgen i full speed och vara mig själv!
Sen jag tog in hästarna från betet på nätterna så har det blivit harmoni och lugn i Oscar, så det känns skönt. Han verkar vara en häst som VERKLIGEN behöver rutinen och få kärlek och pyssel varje dag annars så blir han osäker.
måndag 20 augusti 2012
90% klart
Ena sidan i sadelkammaren
Andra sidan
Nu väntar vi på garderober och lite annat smått och gott!
Gången, saknas en front på sista boxen och dörren ska fixas
Hästarna är nöjda
Gången och ytterdörren på framsidan
You are my future
Hej hej! Jag lever och jag mår bra, mina hästar mår bra. Vaför har jag inte uppdaterat. Well, det försvinner MYCKET tid till att fixa stallet, hålla på med hästarna och bara hinna med livet. Den lilla tiden man har över, vill man inte alltid ska spenderas vid datorn.
Men det jag kan säga är att jag har jobbat och jobbat med Oscar, att hitta tillbaka tillvarandra. Vi tränade förra veckan på torsdagen. Vi red på vanligt bett och försökte nånstans bara hitta vars det sitter en spärr. Och ganska direkt så kom det fram. ALLT sitter i mig skulle jag säga. Det är inte oscars fel.
När vi började jobba riktigt bra i början på sommaren fick han sin efter längtade vila. 10 dagar. Därefter har det inte funkat.. han har varit spänd, stressad och ser spöken. Det som jag gjorde fel från den första dagen detta utspelade sig var att jag glömde bort HUR jag har ridit. Och bara fokuserade på hur jag ska få han att sluta stressa och slappna. Jag har fokuserat på fel sak och glömde bort dom effektiva knapparna. För direkt vi kommer till träningen och Erica ber mig om dom knappar jag ALLTID ska ha använt så flyter allting på!
Han har så mycket mer muskelmassa och nu tar det ännu längre tid att få igång hans blodcirkulation i alla muskler. Vilket jag måste lära mig att rida till.
Så denna vecka är det fokus fokus på att rida som vanligt! I stressen och i hans dumheter bara fortsätta och inte göra något annat. Han är min framtid och jag vill verkligen få till detta! Så helgens kommande tävlingar, det är inget jag har stora krav på. Utan vi ska bara ha roligt och bara ha flyt genom allt. Sen om procenten inte är där vi brukar, så är detta inget jag kommer tänka så mycket över.
Men det jag kan säga är att jag har jobbat och jobbat med Oscar, att hitta tillbaka tillvarandra. Vi tränade förra veckan på torsdagen. Vi red på vanligt bett och försökte nånstans bara hitta vars det sitter en spärr. Och ganska direkt så kom det fram. ALLT sitter i mig skulle jag säga. Det är inte oscars fel.
När vi började jobba riktigt bra i början på sommaren fick han sin efter längtade vila. 10 dagar. Därefter har det inte funkat.. han har varit spänd, stressad och ser spöken. Det som jag gjorde fel från den första dagen detta utspelade sig var att jag glömde bort HUR jag har ridit. Och bara fokuserade på hur jag ska få han att sluta stressa och slappna. Jag har fokuserat på fel sak och glömde bort dom effektiva knapparna. För direkt vi kommer till träningen och Erica ber mig om dom knappar jag ALLTID ska ha använt så flyter allting på!
Han har så mycket mer muskelmassa och nu tar det ännu längre tid att få igång hans blodcirkulation i alla muskler. Vilket jag måste lära mig att rida till.
Så denna vecka är det fokus fokus på att rida som vanligt! I stressen och i hans dumheter bara fortsätta och inte göra något annat. Han är min framtid och jag vill verkligen få till detta! Så helgens kommande tävlingar, det är inget jag har stora krav på. Utan vi ska bara ha roligt och bara ha flyt genom allt. Sen om procenten inte är där vi brukar, så är detta inget jag kommer tänka så mycket över.
måndag 13 augusti 2012
Blickar framåt
Igår blev det en sen tur runt byn. Ingen press utan bara mjukgörande. Idag blir det samma jobb som i fredags. Min toppenritt ni som undrar. Imorgon kandaret på. Onsdag jogging och torsdag träning. Till helgen om vädret blir.sämre säger vi hejdä till betet och kör igång fullt ut!
Ponnyn står kvar till fredag sen är det ridskola för henne igen.
Published with Blogger-droid v2.0.6
söndag 12 augusti 2012
We´re back
Efter många pass, nytt tänk och mycket tålamod så är vi äntligen tillbaka till den känslan som vi har haft.
Under onsdan så hoppade jag honom. Jag kände bara att nu ska vi galoppera på och bara ha roligt.
Han var super super spänd och tittig. Kastade sig för allt. Men efter halva passet började han lugna ner sig och fick upp en riktigt fart mot hindrena att det var ibland lite halvsvårt att hålla honom. Under torsdagen fick han vila då jag var bortrest och på fredag kväll red jag ut ca 55 minuter och istället för att fokusera på samma sak hela tiden. Gick igenom väldigt många rörelser och hela tiden jobba med alla sidor, alla muskler. Det kanske inte är något som någon annan väljer att göra. Men detta fick Oscar och mig att fokusera och inte stirra mig blind på vissa saker.
Han var så fin, ett sånt sug i handen som man har längtat efter i 2 månader. Ett schvung, framme hela tiden. Och mest av allt avslappnad men ändå på tårna.
Red först fram med bananöppna, lite halter, skritt övergångar, och sen en galopp där vi red framåt framåt framåt för att sedan ta tillbaka. Efter detta var gjort i båda varv så la jag in lite enkla byten i galopparbetet. Öppna i galopp, sluta i trav, öppna i trav, skänkelvikningar, halter, ryggning. Och sen på hemvägen när vi var genom arbetade så tänkte jag att vi skulle pröva ett byte som har varit så svårt för mig. Så jag red ordentligt tänkte på min vikt och nedtramp, räkna i 3 steg. 1..2...3 och vi gjorde ett klockrent byte. För att sen galoppera vidare och försöka åt det andra hållet som var svårare och tog lite längre tid, men när vi fixade det så gav jag mig. Travade av honom och skrittade hem!
Gud vad jag har saknat den här känslan!
Under onsdan så hoppade jag honom. Jag kände bara att nu ska vi galoppera på och bara ha roligt.
Han var super super spänd och tittig. Kastade sig för allt. Men efter halva passet började han lugna ner sig och fick upp en riktigt fart mot hindrena att det var ibland lite halvsvårt att hålla honom. Under torsdagen fick han vila då jag var bortrest och på fredag kväll red jag ut ca 55 minuter och istället för att fokusera på samma sak hela tiden. Gick igenom väldigt många rörelser och hela tiden jobba med alla sidor, alla muskler. Det kanske inte är något som någon annan väljer att göra. Men detta fick Oscar och mig att fokusera och inte stirra mig blind på vissa saker.
Han var så fin, ett sånt sug i handen som man har längtat efter i 2 månader. Ett schvung, framme hela tiden. Och mest av allt avslappnad men ändå på tårna.
Red först fram med bananöppna, lite halter, skritt övergångar, och sen en galopp där vi red framåt framåt framåt för att sedan ta tillbaka. Efter detta var gjort i båda varv så la jag in lite enkla byten i galopparbetet. Öppna i galopp, sluta i trav, öppna i trav, skänkelvikningar, halter, ryggning. Och sen på hemvägen när vi var genom arbetade så tänkte jag att vi skulle pröva ett byte som har varit så svårt för mig. Så jag red ordentligt tänkte på min vikt och nedtramp, räkna i 3 steg. 1..2...3 och vi gjorde ett klockrent byte. För att sen galoppera vidare och försöka åt det andra hållet som var svårare och tog lite längre tid, men när vi fixade det så gav jag mig. Travade av honom och skrittade hem!
Gud vad jag har saknat den här känslan!
tisdag 7 augusti 2012
Varför rider jag
Tidigare år red jag och höll på med dessa stora underbara djur för att det var harmoni för mig. Hästarna var min flykt väg till det bättre ifrån allt jobbigt. Det var enklare i stallet, det var mitt sätt att finna lycka och en plats där jag passade in, en plats för mig att växa och utveckla mig själv som person.
Med åren har denna känsla fortfarande stannat kvar men har även utvecklats till något större. Nu vill jag MER jag vill lära mer och mer. Jag vill rida högre klasser och verkligen jobba tillsammans med hästar och ha den där kemin mellan häst och ryttare. Självklart kan man sätta mål som att man en dag vill rida OS..
En del kanske säger Yeah right.. Men titta på dom som tävlar OS det finns dom som är mellan 18 och 30 som säkert ha haft bra med pengar i tidig ålder, haft fina hästar goda träningsmöjligheter. Föräldrar som stöttat och hjälpt till med mycket för att nå dit man är i så tidig ålder.
Sen ser man också att dom flesta som tävlar i dessa stora mästerskap är 35 och uppåt. Så om 12 år är jag 35 tror jag att jag tävlar EM, VM OS då? Skulle jag vilja?
Får man drömma absolut!
Men först vill jag ha MER ridningsrutin, mer kunskap. Sen ska jag upp i klasserna och jag har ingen brådska att jag måste rida medelsvår A nästa säsong. Jag vill ha mina kvalritter till medelsvår B, sen tar vi ett steg i taget. Men mål har jag. SM inom några år. Varför tänka smått? Tänk stort och låt inget stå din väg.
Ett litet luddigt inlägg men jag hoppas ni alla förstår vad jag menar.
.jpg)
Med åren har denna känsla fortfarande stannat kvar men har även utvecklats till något större. Nu vill jag MER jag vill lära mer och mer. Jag vill rida högre klasser och verkligen jobba tillsammans med hästar och ha den där kemin mellan häst och ryttare. Självklart kan man sätta mål som att man en dag vill rida OS..
En del kanske säger Yeah right.. Men titta på dom som tävlar OS det finns dom som är mellan 18 och 30 som säkert ha haft bra med pengar i tidig ålder, haft fina hästar goda träningsmöjligheter. Föräldrar som stöttat och hjälpt till med mycket för att nå dit man är i så tidig ålder.
Sen ser man också att dom flesta som tävlar i dessa stora mästerskap är 35 och uppåt. Så om 12 år är jag 35 tror jag att jag tävlar EM, VM OS då? Skulle jag vilja?
Får man drömma absolut!
Men först vill jag ha MER ridningsrutin, mer kunskap. Sen ska jag upp i klasserna och jag har ingen brådska att jag måste rida medelsvår A nästa säsong. Jag vill ha mina kvalritter till medelsvår B, sen tar vi ett steg i taget. Men mål har jag. SM inom några år. Varför tänka smått? Tänk stort och låt inget stå din väg.
Ett litet luddigt inlägg men jag hoppas ni alla förstår vad jag menar.
Only I can make a change
.jpg)
Vi började på noll
Nu tävlar vi medelsvår
Vars tog jag vägen?
Nu var det länge sen jag uppdaterade om mina hästar och deras träning. Det finns väll en stor anledning till varför. Jag har helt enkelt inte haft lusten eller tyckt att det har känts roligt att skriva om mina hemska ritter.
Jag har under denna sommar ridit hemma och försökt jobba oscar med bra träning och ridning. Men han har varit otroligt svår. Han har varit stressad, testat HELA tiden, bara fokuserat på att vara med dom andra på betet. Detta är väll inget som jag i början såg som ett problem utan såg det mer som en övergångsperiod. En vana som kommer att gå över och få in rutinen på att han inte kommer att lämna flocken.
Så ritterna har varit helt ok till en början av sommaren. Han har inte varit super, men inte heller dålig. Han har bara varit ok i ridningen och känslan. Jag vet ju självklart att det kan sitta i mig. Så efter hans 10 dagars vila så tänkte jag att nu jäklar måste väll allt ha gått bort och han är som en ny häst. OJ så fel jag hade..
Han har bara blivit värre, han är starkare än någonsin, mer testande och det har inte varit roligt att rida honom varenda gång man sitter där. Visst det är inte alltid solsken, men jag och Oscar har inte haft problem förrän nu 8 månader senare. Han slänger sig i sidled direkt det känns bra och man får en härlig känsla så ska han hitta på en massa spöken för att komma undan här hemma. Han har varit stressad och testat med att försöka vända mot hagarna när man rider och det har helt enkelt varit otroligt jobbigt..
På träningarna när vi har åkt in till stan så har det gått bättre. Han har varit lugnare och träningarna har gått helt okej. Jag måste lära mig mer teknik och vi börjar få till mer och mer dansande samlad trav. Känslan finns där, jag måste bara lära mig att hitta den fortare. Har fått mycket läxa att jobba med mellan tränings tillfällena.
Men efter torsdagens pass här hemma då han var helt okontaktbar så sprutade tårarna för första gången någonsin när jag satt på hans rygg.. jag gjorde halt och bara grät. Grät över att jag inte känner igen min finaste Oscar, grät över att jag kände mig så otroligt kass som inte har kunnat fixa detta under hela sommaren. Grät över allting.. for tillbaka till hagen efter ridturen och tog ut Bavvan, ställde hon i en egen hage och Oscar i en egen... i hopp om att detta skulle funka.
På fredagen red jag ett pass igen, han var redan mycket mysigare under själva stunden att göra iordning honom. Ridpasset var betydligt bättre och jag fick komma tillbaka med en bättre känsla i magen.
Lördagen försökte han gå tillbaka till att kasta sig när det blir jobbigt, men jag va envis och korrigerade han skärpte till sig och vi hamna i en härlig harmoni igen. Söndag blev det mjukgörande pass utan så mycket krav mer stretchande gympapass. Igår vila och ikväll hoppas jag att det håller i sig med denna känsla..
Nu hoppas jag att det håller i sig.
Jag har under denna sommar ridit hemma och försökt jobba oscar med bra träning och ridning. Men han har varit otroligt svår. Han har varit stressad, testat HELA tiden, bara fokuserat på att vara med dom andra på betet. Detta är väll inget som jag i början såg som ett problem utan såg det mer som en övergångsperiod. En vana som kommer att gå över och få in rutinen på att han inte kommer att lämna flocken.
Så ritterna har varit helt ok till en början av sommaren. Han har inte varit super, men inte heller dålig. Han har bara varit ok i ridningen och känslan. Jag vet ju självklart att det kan sitta i mig. Så efter hans 10 dagars vila så tänkte jag att nu jäklar måste väll allt ha gått bort och han är som en ny häst. OJ så fel jag hade..
Han har bara blivit värre, han är starkare än någonsin, mer testande och det har inte varit roligt att rida honom varenda gång man sitter där. Visst det är inte alltid solsken, men jag och Oscar har inte haft problem förrän nu 8 månader senare. Han slänger sig i sidled direkt det känns bra och man får en härlig känsla så ska han hitta på en massa spöken för att komma undan här hemma. Han har varit stressad och testat med att försöka vända mot hagarna när man rider och det har helt enkelt varit otroligt jobbigt..
På träningarna när vi har åkt in till stan så har det gått bättre. Han har varit lugnare och träningarna har gått helt okej. Jag måste lära mig mer teknik och vi börjar få till mer och mer dansande samlad trav. Känslan finns där, jag måste bara lära mig att hitta den fortare. Har fått mycket läxa att jobba med mellan tränings tillfällena.
Men efter torsdagens pass här hemma då han var helt okontaktbar så sprutade tårarna för första gången någonsin när jag satt på hans rygg.. jag gjorde halt och bara grät. Grät över att jag inte känner igen min finaste Oscar, grät över att jag kände mig så otroligt kass som inte har kunnat fixa detta under hela sommaren. Grät över allting.. for tillbaka till hagen efter ridturen och tog ut Bavvan, ställde hon i en egen hage och Oscar i en egen... i hopp om att detta skulle funka.
På fredagen red jag ett pass igen, han var redan mycket mysigare under själva stunden att göra iordning honom. Ridpasset var betydligt bättre och jag fick komma tillbaka med en bättre känsla i magen.
Lördagen försökte han gå tillbaka till att kasta sig när det blir jobbigt, men jag va envis och korrigerade han skärpte till sig och vi hamna i en härlig harmoni igen. Söndag blev det mjukgörande pass utan så mycket krav mer stretchande gympapass. Igår vila och ikväll hoppas jag att det håller i sig med denna känsla..
Nu hoppas jag att det håller i sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)