När man inte vet vad man ska skriva

Vet inte hur många gånger  jag loggar in på min blogg och ska skriva ett inlägg och bara sätter händerna på tangentbordet och sen händer det ingenting. Det kommer inte fram alls, så jag har bara valt att inte skriva..

Men nu känner jag att det kanske är dags att skriva lite och berätta vad som händer.

Jag och Oscar har som ni vet kommit lite "off balance" då han har varit så oerhört rädd och spänd då man rider ut i mörkret. Vilket vi nu vet vad problemet är och vars rädslan sitter. Vi jobbar för fullt med att hitta tillbaka och hitta den Emelie och Oscar som dom skrev om i tidningen. För det var verkligen pricken över iet. Använder mig av mycket godis, lugn och otroligt stort tålamod. Vilket inte är min starka sida. men när det kommer till det här så gör jag ALLT för att det ska bli bra. Vilket funkar! Vi har en oerhört bra kontakt som blivit större och större för varje dag som vi började jobba med detta problem.
MEN,det finns fortfarande saker som ligger och trycker som gör att man inte orkar med allting, och det sitter inte i hästarna. Utan det sitter i mig. Denna höst har varit rent ut sagt pain in the as, för mig.

Har haft återkommande problem med min rygg vilket har lett till att jag inte orkat rida på samma sätt. Jag har motionerat mina djur men inte så mycket mer än så. Vissa veckor har dom fått vila 2-3 dagar i veckan för att jag får inte tiden att gå ihop, då jag är lite för snäll å sätter andras behov före mina egna och detta leder till att jag mår dåligt då jag inte får tiden att räcka till det jag älskar mest i hela världen. Men nu är det slut med det. Jag måste kunna säga nej ibland!

Jag for och fixade mitt bäcken som var nästan 3 cm skillnad på ena sidan. Vilket är anledningen till att jag har haft så ont vissa perioder i flera år. Red lugnt då man skulle vara försiktig första dagarna sen har jag kört på som vanligt. Jag for iväg och tränade på lördagen för en vecka sen och vi tränade byten. Som verkligen har blivit bra nu! Och jag vet att om erica säger bra så är det en 8a i bedömning. Ibland säger hon "ja okej, gör det en gång till och så tänker du på... då vet man att det är 5-6. Så det börjar kännas mer och mer att man lär sig vad en 6a är och vad en 7a är för något i känslan! Men det är ju 8or man vill åt! :)
När allt börjar rulla på bra igen så får jag ta smällen att bli dyng sjuk.
kroppen har skrikit i flera månader efter lugn å ro, och att man ska nån gång få vara hemma och ta det lugnt. Men jag har inte lyssnat och bara gjort saker som många andra har velat att man ska göra.
Så tji fick jag, 39 graders feber, ingen röst och jätte ont i halsen!

Jag älskar mina hästar, och jag säger en sak. Hästarna är för mig ingenting jag bara har för att få tävla, det är ingen förbrukningsvara. Det är ingen leksak, det är mitt liv och min livstil. Jag har hästar för det är roligt och inte för att det är ett måste. Erica är otroligt noga med att påminna mig om det, att jag ska aldrig sätta mig upp och känna jag MÅSTE göra det här. Utan jag ska känna jag VILL göra det här tillsammans med min häst.
Så därför med tanke på hur slut och knäckt jag har varit så orkar jag inte med någon press och har därför strukit mig från dom sista tävlingarna. Jag vill fokusera att må bra tillsammans med mina hästar och att vi tillsammans har roligt och kan ställa upp för varandra. Jag ser allt för många idag som tävlar och tränar sina hästar som bara bryr sig om placeringar, och är besviken över att hästen inte alltid ställer upp inne på hoppbanan eller dressyrbanan. Men jag har börjat tänka så att, ställer vi upp för hästarna varje gång? När hästen är spänd och vi blir arga eller att dom behöver komma ut i skogen men vi tycker det är så tråkitg att rida i skogen så vi rider hellre på banan och i ridhus.. kommer hästen att alltid vilja ställa upp för oss då?
För mig är livet med hästarna ett givande och tagande, precis som när man lever med en människa.
Jag vill att mina hästar ger mig vissa saker i ridning, skötsel men då måste jag ge dom lika mycket tillbaka.