Under hela dagen har jag ej varit nervös. Mer laddad och peppad över att få rida och visa hur duktiga och starka vi har blivit. När de va dags att rida första klassen som va en LB1 så kan jag beskriva känslan på framridningen som den bästa någonsin på en framridning. Hon va så jäkla bra, allt stämde vilken bjudning och vilken takt! ME like! Men väl inne på banan så är de som att hon går i sin bubbla. Jag rider och hon tar de jag ger. Men får jag något tillbaka? Inte alltid. Hon är lydig hon är mjuk, men inte så framåt som skulle ge oss mer poäng. Så avslutade ritten med 62, någonting %.
De va många som tyckte att jag skulle va nöjd "de är ju en godkänd ritt" Ja visst, men vi har tävlat dessa kortbanor i 2 år vi ligger alltid på 60-64.. de händer som inge mer.
Till klass 2 som va en LA3 skulle bli min första LA3 någonsin. Ida kom en stund och gav mig lite tips.
Hon va även här super duper bra. Till och med bättre än första. Mycket tempoväxlingar och rida frmåt hela tiden. Nu har vi takten så de blir inte så mycket fokus på taktmissarna längre vilket är Skönt!
Galopperade in gjorde halten, trav ur de sen till första lägningen så hamnade hon i sin bubbla igen. Men denna klass va galet, jag fick rida varje steg direkt jag inte gav henne all hjälp så bröt hon av eller blev låg och långsam.. Tårarna rann när jag skrittade ut och även under skogsturen då ja skrittade av.
Inne på banan känner jag mig ensam, vi är inte de teamet jag vill att vi ska va. De är super tråkigt men vad ska man göra, träna och tävla vidare. De är ju de enda.
Anna ringde och berömde mig för min utveckling och ridning under sommaren. De värmer att höra de.
Men de är kanske därför jag blir frustrerad, jag vet vad vi kan och varför kan vi inte fixa de på banan?
Hon är kanske inte stark nog för LA3an att fixa den de förstår jag, men en LB1. Vi ska vara placerade i dom klasserna egentligen. Så anser jag de.
Nya tag imorgon, en klass rids klockan 2 sen plocka ihop allt och åka hem efter klockan 4.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar