Veckorna har gått och jag och Walle har verkligen kommit igång och det känns riktigt bra emellan åt. Körde han till Erica förra veckan där hon fick pröva tömköra maskinen. Vilket gick riktigt bra. Hon jobbade honom i högre växlar så han fick sträcka ut sig ordentligt. Han var lite stel i höger sida men det jobbade hon igenom så mycket hon kunde. Erica tyckte om att tömköra honom vilket är det viktigaste. Hon lägger ändå tid och energi på att hjälpa mig och det viktigaste för mig då är att hon tycker det är roligt så hon får något ut av det hela. Det märks att min vackra holländare har blivit arbetad på töm tidigare. Lyhörd och förstod väldigt enkelt vad Erica ville.
Har som sagt jobbat på bra här hemma, stärkt honom och nu börjar han komma upp i vikt också så det är bra! For därför på en liten klubbis där jag tänkte att vi skulle rida igenom msvC2. Eftersom vi bara var två i den klassen så fick vi chansen att träna hästarna och rida igenom det två gånger. Galopp delen och skritt delen var bra men traven... hur svårt ska det vara! Jag blir så förbannad och besviken på mig själv. Det är inte ens roligt att rida och visa oss för andra. Det är så svårt.
Var lätt uppgiven när jag var på väg hemåt och ringde till Evelina som alltid, när man måste gnälla av sig eller prata med den ärligaste människan på jorden.
Det var så skönt efter att vi hade lagt på. Då hon fick mig att tänka om.
Varför har vi så jäkla bråttom med våra hästar?
Varför är vi inte glad och försöker har roligt med våra hästar istället för att lägga en massa press och krav att göra succé? Varför jämför vi oss med dom som rider på samma nivå och har resultat på över 65-70%
Varför gör vi allt det här, när man egentligen måste inse fakta?
Jag köpte min första häst då jag var 19 år. Hade tävlat LC LB HELA tiden ända sen ponny åren.
Jag hade inga resurser för att åka iväg o tävla eller träna innan jag hade egen häst. Dom få gånger det hände kan jag räkna på en hand. Jag har ingen rutin, jag har inte den kunskap som jag jämför med dom jag tävlar mot. Där dom flesta har haft egen häst sen dom hade sin första ponny, dom har haft föräldrar som har skjutsat och liksom varit en stor del till att man har kunnat utvecklats med sin ponny och bli duktig. För att sen köpa storhäst och bara fortsätta sin utveckling.
Men det som är jobbigt i min värld är att jag har en sån fin häst... en sån underbar och fin häst som är så underbar att rida på då knapparna börjar falla på plats. Jag försöker intala mig själv att jag inte har bråttom, det får ta den tid det tar. Men jag saknar att få glänsa lite, som med Oscar. Då fick jag känna mig duktig. Idag vill jag bara gömma mig. En stor del av mig skriker efter att få flytta tillbaka till stan så jag får träna träna träna. Det känns inte roligt att bo såhär när man inte känner att man utvecklas. Tunga ord men så känns det.
Jag saknar min vita prins, men vet också att jag har världens finaste här hemma på gården. Om bara hans matte kunde lära sig rida.
